Det är mycket Lissabon nu. I går hölls ett informellt toppmöte i Bryssel där bland annat Lissabonstrategin diskuterades. Parallellt med detta löper ratificeringen av Lissabonfördraget. Överenskommelser inom EU får ofta namn efter den stad där de sluts - Cardiffprocessen, Maastrichtfördraget, Haag-programmet med mera. Det är svårt som det är att navigera i EU:s egna terminologi. Inte blir det enklare om två centrala processer är döpta efter samma stad.
Lissabonfördraget är det nya fördrag med EU:s regelverk som skrevs under i december förra året. Det slår fast hur EU skall styras, vilken makt de olika EU-institutionerna har och dina rättigheter som EU-medborgare. Om alla länder godkänner fördraget skall det börja gälla 2009. Jag har tidigare på denna plats skrivit om de förtjänster jag tycker att Lissabonfördraget har.
Lissabonstrategin däremot handlar om arbetet med tillväxt och jobb. Den är resultatet av en överenskommelse år 2000 i den portugisiska huvudstaden. Syftet var att gemensamt verka för hållbar tillväxt och välfärd för medborgarna genom öppna marknader, investeringar i utbildning, infrastruktur, entreprenörskap, i kombination med en säker energiförsörjning och social sammanhållning. Ingen liten uppgift! Metoden är sådan att man sätter gemensamma mål och så kollar man av en gång om året hur långt alla har hunnit.
Efter snart åtta år kan man säga att Lissabonstrategin har varit hyfsat framgångsrik. Under lång tid hände inte mycket, det producerades mest statistiska kriterier som gjorde att varje land alltid kunde hitta någon siffra som visade att de var bäst. Den senaste tiden har reform- och implementeringstakten dock ökat. Sedan år 2000 har 17 miljoner nya jobb tillkommit i EU. Tillväxten och produktiviteten ökar. En viktig dimension som tillkommit på senare år, bland annat på svenskt initiativ, är handelsdimensionen. Att öka frihandeln globalt är ett viktigt led i att stärka EU:s ekonomi och här återstår mycket att göra. Tanken var att målen i Lissabonstrategin skulle vara uppfyllda till 2010. Så blir det naturligtvis inte.
En av de stora olösta frågorna handlar om den demografiska situationen. EU:s befolkning minskar och blir äldre. Detta kommer att sätta stor press på våra välfärdsystem. Lösningen ligger dels i att se till att fullt ut använda den potentiella arbetskraften och undanröja hinder för människor att komma in och stanna på arbetsmarknaden. I många länder är pensionssystemen gammalmodiga och dyra och möjliggör för människor att sluta arbeta redan vid 54 års ålder. Så kan vi inte ha det i framtiden. Utöver de nationella satsningarna på att bekämpa utanförskap och få människor i jobb måste vi också utarbeta en gemensam strategi för arbetskraftsinvandring.
Troligen är detta frågor som vi kommer att behöva hantera under lång tid framåt. Diskussionerna om vad som skall komma efter 2010 är därför redan igång. Då behövs en skarpare, mer fokuserad och uppdaterad strategi som har lärt sig av de tio åren. Och den bör ha ett annat namn än Lissabon. Kanske helt enkelt "EU:s strategi för hållbar tillväxt" - då hörs det på namnet vad det handlar om.
Cecilia Malmström
EU-minister