Det som gör Linköpingspolitiken så spännande nu är just att oppositionspartierna hela tiden utmanar styret om makten. Om det är bra eller dåligt för själva sakpolitiken låter jag vara osagt. Men som betraktare är det rätt underhållande.
Senaste kommunstyrelsemötet var inget undantag. Tonläget var högt.
– Man kanske skulle sälja rättigheterna till Netflix, som någon kommenterade när mötet ajournerades.
Oppositionen verkar vara på krigsstigen i varje liten fråga. Och varför skulle de inte vara det? Styret med S och M är i minoritet överallt utom i nämnderna, det gör makten sårbar.
Så dumt vore det väl – från oppositionens synpunkt – att inte utmana där det går.
Delar av sagda opposition visade att de menade allvar vid senaste fullmäktige när de begärde en minoritetsåterremiss när frågan om ägardirektiven skulle avgöras. En sådan begäran har inte gjorts på mången god dag. Gräver jag lite i minnet så kan det ha varit 2014 och då handlade om satsningar på vindkraft.
Att Kristina Edlund (S) vädjade om att beslut borde tas för bolagens skull mötte Michael Cocozza (LL) med argumentet att det inte spelade så stor roll om beslutet fick vänta en månad.
Den redan dåliga stämningen blev inte precis bättre, om jag säger så.
Även de många turerna kring skolnedläggningar har mer än något visat att det inte finns mycket som svetsar ihop en grupp fastare än en gemensam fiende. I det här fallet S och M.
Gemensamt för hela oppositionen är att de är förbannade för att de inte tycker att de får veta saker i tid. Det är ju inte så snyggt och jag vet inte vems ansvar det är att information når rätt. Men om den inte medvetet undanhålls – vilket vore en skandal – borde den ju vara sökbar, tänker jag.
Frågan är om styret, så här i efterhand, ångrar att transparensen kring skolnedläggningarna inte var större. Flera av oppositionspartierna – om än inte alla – har sagt att om en utredning de själva litar på visar att det är rätt att lägga ned skolor, så blir det nedläggning av skolor.
Vilka skolor det i så fall skulle bli är lite oklart, i alla fall för mig. Eftersom de nu utpekade skolorna inte verkar aktuella.
Och för de som tittar på befolkningstillväxten i Linköping, så finns det nog fog för att oroa sig över att det här kanske inte är sista gången kommunen tvingas lägga ner skolor. Frågan är väl bara vem som sitter vid makten då?
För vem hade kunnat ana att tidigare svurna fiende, på kort tid blivit så såta vänner?
Att S och M skulle bilda styre, och tvingas äta upp allt som de tidigare sagt och gjort? Eller att SD, V och MP skulle komma så bra överens i så många frågor?
SD, som aldrig missar ett tillfälle att påpeka att de är största oppositionspartiet, har nu för första gången sedan de kom in i fullmäktige, på allvar släppts in i värmen och det är V, MP, LL, KD och L som öppnat dörren.
Men Centern. Partiet har blivit lite som mellanbarnet i den politiska familjen. Står liksom med ett ben i varje läger. Vill ogärna vara ovän med någon. Oppositionskollegerna är rasande och anklagar partiet för att inte våga ta ställning.
Men det diplomatiska mellanbarnet hänvisar med upphöjt lugn till demokratiska spelregler. I slutändan vet de att som Linköpingspolitiken ser ut just nu har de två lag att spela i.