Segregation framställs nästan alltid som ett samhällsproblem. Men segregation behöver inte vara negativ, argumenterade Centerpartiet i veckan (Corren 24/8).
Runtom i världen finns exempel på stadsdelar där invandrare från ett visst land bosatt sig nära varandra, funnit samhörighet och styrka. Flera världsstäder har ett Little Italy eller ett Chinatown - etniskt homogena stadsdelar där restaurangutbud, butiker, småföretag, ja även arkitekturen präglas av invånarnas ursprung.
Fler än en gång har jag själv gått vilse i Chinatown i San Francisco eller i New York och frågat efter vägen på engelska och fått vänliga svar - på kinesiska. Varje gång har jag blivit lika fascinerad. Det går alltså bra att bo, arbeta och leva i vissa stadsdelar i USA utan att ha tillgång till majoritetsspråket.
Vardagslivet verkar fungera rätt väl i Chinatowns runtom i världen. Men hur lätt är det för de unga som vill något helt annat än föräldrarna? Om man inte vill driva restaurangen eller syateljén vidare? Har man möjlighet att skaffa sig det nätverk som krävs för att göra en annan karriär? Här finns ett dilemma, men man kan ändå slå fast att etniska enklaver i USA har spelat en viktig roll för att stärka nyanlända invandrares identitet och förbättrat deras möjligheter att försörja sig. Många av de svenskar som under 1800-talet utvandrade för att undkomma hungersnöd och religiöst förtryck bosatte sig i samma region, Minnesota, vars klimat och natur påminner allra mest om Sverige. Våra utvandrare fann kraft hos varandra.
Sverige, med vårt kalla klimat och avsides läge, har i många hundra år varit föga attraktivt som nybyggarland. Som Anders Johnson visat i boken Garpar, gipskatter och svartskallar har förvisso invandrare spelat en central roll för det svenska näringslivets utveckling - och det redan från medeltiden och framåt. De vann framgångar genom sin kunskap och initiativkraft, men viktigt var att de tog sin plats i majoritetssamhället - de isolerade sig inte.
USA är ett utpräglat invandrarland. Där kan man kalla sig irländare, italienare, polack, afroamerikan eller latino - trots att anknytningen till ursprungslandet ligger flera generationer bakåt. Identiteten som AMERIKAN är så stark att den kan klarar att härbärgera också ett annat ursprung.
I svensk offentlig statistik används det absurda begreppet andragenerationsinvandrare, ja även ordet tredjegenerationsinvandrare hörs ibland. Men invandrare är ju bara den som bytt hemland, vandrat in över en gräns och bosatt sig. I USA är nationsidentiteten tydligt kopplad till medborgarskapet, men man tvingas för den skull inte ge upp sina rötter. I vårt land är "svenskheten" mer diffus och blir därmed svårare att erövra. Och det faktum att man inte är infödd svensk definieras som ett problem och inte som en styrka.
Skulle idén med ekonomiskt framgångsrika etniska stadsdelar kunna fungera även i Sverige? Ja, kanske. Men det fordrar att vi fokuserar om, slutar att se invandrartäta bostadsmiljöer som problem som ska lösas, och i stället ger plats åt entreprenörer som kan skapa nya företag och näringar. Viktigt är också att säkra att det i dessa miljöer finns riktigt bra skolor, så att det finns språngbrädor för dem som vill vidare för att pröva sina vingar inom helt andra områden.
CHARLOTTA FRIBORG
Chefredaktör och ansvarig utgivare