Östergötland har många attraktioner. Drygt 20 000 cyklister väljer att i juni cykla 30 mil, oberoende av väder och vind och tid på dygnet. Cyklisterna omges av nära och kära som står för moralisk stöttning och marktjänst. Hängivna funktionärer ställer upp år efter år. Detta är ett "cirkusevenemang" som också drar betydande åskådarmassor och naturligtvis ger klirr i kassan för affärslivet. Att Vätternrundan skulle komma att utvecklas till den folkfest det är hade knappast initiativtagarna på 1960-talet föreställt sig. Och då talar jag bara om själva huvudloppet. Evenemanget har förökat sig genom åren med Tjejvättern, Halvvättern med mera.
Själv har jag inte deltagit trots ihärdiga påtryckningar genom åren. Tvärtom, som landhövding och invigare av loppet fick jag med skammens rodnad på kinderna pressa fram mer eller mindre fantasifulla förklaringar till varför jag just det året var förhindrad.
Nu har tiden kommit att betala tillbaka. Den ständigt lika energiske generalen för loppet Eva-Lena Frick har städslat mig för att försöka få de offentliga makthavarna att skapa en bilfri Vätternrunda. Det är egentligen förvånande att plåt och människa fått samsas i så många år på samma vägsträckor. Att drygt 20 000 människor cyklar i så många timmar innebär självfallet att tröttheten kommer krypande. Då om inte annat kan kombinationen bil och cykel bli förödande. En turistmagnet och folkhälsostimulerande aktivitet som Vätternrundan förtjänar ett bättre öde.
Min förhoppning är att vi senast 2012 har en bilfri Vätternrunda, åtminstone vad avser särskilt riskabla sträckor i Östergötland. Här gäller det att kavla upp ärmarna för att övertyga Trafikverket och andra väsentliga spelare att ett bilfritt lopp är framtidens melodi.
Från cykel till tåg. Denna vinter har förseningar varit legio. En sak är förseningar i sig, en annan hur de påverkar resemönstret. Man tvingas planera efter antagandet att det blir kraftiga förskjutningar. De merkostnaderna i form av tid och pengar dyker endast i ringa utsträckning upp hos trafikföretagen eller i form av offentliga utgifter.
Debatten har under senare tid kantrat från tidsvinster med snabba tåg mot att tåg bör gå enligt tidtabell. Det gör inte så mycket om den planerade restiden är något längre, bara man kan lita på att tågen går! Ostlänken förskjuts från att vara ett projekt i nutid mot att bli en vision för framtid. Från att vara ett positivt mantra i transportpolitiken till att bli ett hinder för att praktiska åtgärder i närtid sätts in. Det är dags för ett omtag i östgötarnas opinionspåverkan. Satsa på vikten av ökad spårkapacitet!