De återkommande rubrikerna om missförstånd mellan sjukhus och äldreomsorg är en styggelse. De flesta medborgare kan nog nätt och jämnt stava till huvudmannaskap. Saker och ting ska fungera, kedjan mellan vård och omsorg ska vara smidig och obruten - men då måste vi vara beredda att förnya institutionerna.
Åldrandet kommer att ställa både nya och gamla frågor. Dagens äldreomsorg är starkt beroende av de anhörigas insatser - hur ska vi ta vara på dem? Framtidens medicintekniska utveckling kommer att sudda ut gränserna mellan sjukhus och närsjukvård, mellan vård och omsorg. Hur rimmar det med gränserna mellan kommunernas och landstingens huvudmannaskap?
Jag tror man kan ana ett delsvar på alla frågorna. För en del år sedan slogs jag av skillnaden mellan barnavård och äldrevård. Landstingen satsar stora resurser på medicinskt och förebyggande stöd och rådgivning till föräldrarna till nästan alltid friska barn. Jämför det med rådgivningen till anhöriga till nästan alltid sjuka gamla!
Vad vi önskar oss är att fler vågar bo kvar hemma. När man flyttar till ett särskilt boende blir kostnaden för kommunen 2-3 gånger större än när man bor kvar hemma med hemtjänst. Om de anhöriga ersätts med anställd personal blir kostnadssprånget ännu större.
Problemet är inte bara att det blir fysiskt alltför tungt att vårda den man älskat allra mest. Oron för att inte kunna bedöma när det behövs sakkunnig hjälp kan vara lika svår. Maken eller makan blir osäker på om den egna tillsynen och omsorgen räcker till. En del av tryggheten kan bara tillgodoses av tillgång till utbildad personal.
Med lite klokskap skulle det inte behöva betyda institution meddetsamma. Sakkunskapen behövs inte dygnet runt. Jag undrar om det inte finns starka skäl för att inrätta äldrevårdscentraler - ÄVC - på samma sätt som vi en gång lärde oss gå till BVC med barnens krämpor. Där skulle det finnas läkare och sjuksköterskor, men också sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Till dem skulle de gamla själva och deras hjälpare kunna vända sig för att få råd och tips om hur man ska bära sig åt. På samma sätt som barnahälsovården skulle vården och omsorgen om de äldre dra god nytta av professionernas sakkunskap.
På ett par ställen i landet har man börjat med sådana försök. Till min stora besvikelse hörde jag för något halvår sedan att ett av försöken hade lagts ned. Landstinget hade börjat med vårdval, kommunen hade infört val i äldreomsorgen. Då fick man så många utförare på båda håll att äldrevårdscentralen inte klarade av att hålla ihop det hela.
Så får det inte vara. Den starka vårdkedjan måste gå före ideologin.
GUNNAR WETTERBERG