Lika säkert återkommande som "Ivanhoe" och "Grevinnan och betjänten" är det sedvanliga decemberdrevet mot direktörsersättningar (jag säger inte att det inte ges öppningar för det emellan varven) och hjärtberörande berättelser om enskilda som kommer i kläm. Inget konstigt i det - mediedramaturgin följer i vilken mån vi är mottagliga för olika budskap, och när det lackar mot jul söker vi de här berättelserna som skapar kontraster på temat gott och ont. Ett annat stående inslag under årets sista månad är naturligen summeringen av året som gått. Här kommer några bidrag till bokslutet:
Årets mest utskällda företag (samma placering som i fjol): SJ
Reste från Stockholm till Uppsala i fredag eftermiddags. Det näst sista av cirka tio utrop löd: "Får jag be er som står inne i vagnarna att gå ännu längre in", och det sista var "då var det dags för avgång, och jag får be er som håller i dörrarna att släppa taget eftersom vi måste komma iväg nu." Många av dem som löst biljett kom helt enkelt inte med. Orsaken? Välj och vraka mellan; lokfel, vagnfel, brist på tåg, växelfel, signalfel? Något är tokfel, vilket tiotusentals pendlare kan intyga. Och ingen tar ansvar.
Årets mest generösa personlighet (samma placering som i fjol): Elisabeth Höglund
I fjol dansade hon hellre än bättre i Let?s Dance och charmade mig fullständigt - det är bara människor som antingen är helt aningslösa eller väldigt coola med vilka de är och vart de befinner sig i livet som vågar bjuda på sådant - och Höglund tillhör definitivt den senare kategorin. Det bekräftas av titeln på hennes självbiografi som kom i år, "En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar". Hon är bäst.
Årets mest förutsägbara flopp (ersätter COP15 i Köpenhamn): COP16 i Cancún
Kommentar i TV4:s Parlamentet som inte kändes helt orättvis: "Där sitter de i Mexico med sina piña coladas i 30 graders värme och klagar på att det är så hög temperatur". Genom att klimatfrågan har tillåtits bli en sådan symbolfråga där det varit möjligt att hävda lite vad som helst bara man har uttalat att man bryr sig om miljön och kommande generationer, sitter vi nu inmålade i ett hörn där ingen av rädsla för att bli utpekad som klimathäxa ägnar tid åt att anklaga andra - istället för att hitta en sansad, realistisk och vettig väg framåt.
Tryggt, skulle man kanske kunna tycka. Vissa saker verkar tämligen beständiga. Själv känner jag att det inte sällan blir odrägligt förutsägbart. Men nu vänder vi blad, som man numera säger, och hoppas att 2011 ska överraska mer.