Det svenska valsystemet är skapat för att inte små partier ska kunna skaffa sig ett oproportionerligt inflytande genom att agera utpressare. Nu har sverigedemokraterna lyckats ta sig över fyraprocentspärren och uppträder precis som grundlagsfäderna fruktade. Samtidigt hotas åtminstone två av regeringspartierna, kanske tre, av att falla på spärren i nästa val.
Så var det inte tänkt. Men moderaternas dominans i regeringen har inte kunnat hanteras av något av småpartierna i alliansen. Nu får de goda råd om hur de ska klara sin överlevnad. De råden går i stort sett ut på att ett regeringsparti i nöd måste skaffa sig någon fråga som är populär bland väljarna, men inte gillas av alliansbröderna. Det är ett dåligt råd.
Kristdemokraterna har prövat det i två val. 2006 krävde man avskaffad fastighetsskatt och sänkt bensinskatt. Men nu är fastighetsskatten borta och ingen tycker att lägre bensinskatt är ett rimligt förslag när vi av hänsyn till växthuseffekten måste få ner bensinförbrukningen. Därför står nu kristdemokraterna tomhänta och räddades i 2010 års val bara av att alliansväljare inte ville se regeringen falla på att KD inte klarade spärren.
Avskaffad fastighetsskatt och sänkt bensinskatt saknar rimligtvis allt samband med vad som kan kallas KD:s ideologiska grundvalar. Inte underligt om väljare då överger partiet när det inte har den här sortens valgodis att locka med.
Centern bytte ideologi i 2006 års val och presenterar sig numera som ett liberalt parti. Viss glädje hade man väl då av detta eftersom folkpartiet med sitt krav på hårdare tag och disciplin stötte bort traditionellt liberala väljare. Men de väljare centern vann i storstäderna förlorade man igen i 2010 års val. Och landsbygdsväljarna är mest förvirrade över vad Stureplans-centern står för. Fler skyskrapor i Stockholm är inte precis traditionell centerpolitik.
Folkpartiet har hittills klarat sig litet bättre. Skolpolitiken har visserligen stött bort somliga väljare, men den har attraherat andra. Men denna tydliga profilfråga räcker uppenbarligen inte. Också folkpartiet hotas av valspärren.
Om bara ett av allianspartierna misslyckas med att ta sig över fyraprocentspärren faller regeringen. Läget är alltså väldigt allvarligt.
Väljarna vill ha något mer än bara en kortsiktig present för att rösta på ett parti. Partierna behöver för sitt eget självförtroende satsa på något mer och mera principiellt partiskiljande för att få den kraft som behövs för att locka nya väljare.
Var finns den kristdemokratiska ideologin i förslagen om fastighetsskatt och bensinskatt? Vad har Maud Olofsson att erbjuda landsbygdsväljare som oroas av avfolkning och växande svårigheter att ge god service till medborgarna?
Och var finns hos dagens folkparti den socialliberalism som under Bertil Ohlins ledning gjorde partiet till det självklara alternativet till socialdemokratin?