Det var en förmiddag i juli. Staden låg och dåsade i solen när jag sneddade över torget och fick syn på dem. Från en tvärgata kom en kvinna stretande på väskor och kassar. Hon hade klätt sig som en dam i klänning och kappa, men under den lite för långa kappans kant tittade ett par smutsiga gympadojor fram. Hon pratade lågmält med någon som hon bara själv hade kontakt med.
Vid en husvägg satt en ung kvinna med bylsiga kläder och röd sjalett. Hon tittade framför sig utan att se, i tanken var hon någon annanstans. Framför sig hade hon ställt en pappmugg. Kvinnorna närmade sig varandra och jag saktade ner mina steg. Kanske anade jag att någonting skulle ske.
När damen med väskorna fick syn på den tiggande kvinnan stannade hon tvärt. Hon såg på henne med bekymrad min och tycktes fundera över vad hon skulle göra. Så började hon gräva i en av sina väskor.
Grävandet tog tid, hennes bagage bestod av många saker som kan ge trygghet under en vandring i en stad. Efter en stund lämnade sjalettkvinnan sin underdåniga sittställning och ställde sig upp. Hon tittade på väskdamen med ömhet, det är därför jag minns deras möte så tydligt, hon såg hennes utsatthet och hennes vilja att ge en slant och det fanns inte ett uns av överlägsenhet eller otålighet i hennes ansikte, bara en stillsam vänlighet.
Den tiggande kvinnan tog ett steg framåt, för ett ögonblick såg det ut som om hon tänkte hjälpa väskdamen med hennes letande och jag tänkte nej, nej, gör inte det, en romsk kvinna som gräver i en funktionshindrad persons väska, det kan missuppfattas, det kan sluta med katastrof. Men hon hejdade sig och stod tålmodigt kvar.
Jag kände igen kvinnan med sjaletten, hon tillhör en grupp rumänska tiggare som jag har intervjuat vid flera tillfällen. Under en reportageresa till Rumänien besökte vi hennes hemby, små skjul av grenar och lera, inget vatten, inget avlopp. Jag kan ana hur hennes liv har sett ut, fattigdom, arbetslöshet och ett djupt utanförskap i ett land där människor inte drar sig för att spotta på romer. Hon hade förmodligen haft många anledningar att bli bitter och hårdhjärtad men det hade hon inte blivit. Istället stod hon på ett torg i ett främmande land och såg på en kvinna som gärna ville vara en dam med tålamod och värme.
Runt omkring dem gick de vanliga stadsborna, de som kan gå genom centrum och stöta på en vän som säger ”hej, hur har du det” och så pratar de en stund för att sedan gå vidare och känna den där härliga känslan av att man har vänner, att man hör till. Men väskdamen och kvinnan med sjaletten stod stilla, vända mot varandra med ett försiktigt avstånd mellan sig. Kanske inbillade jag mig, allt gick ju så fort, men jag fick en känsla av att de förstod varandra så innerligt väl. Båda visste hur det är att gå i en stad utan att synas. Båda visste hur det känns att inte höra till.
Så hittade väskdamen några mynt i sin portmonnä, tog ett par steg framåt och lade dem nästan högtidligt i koppen. Hon fick ett tacksåmycket och ett leende tillbaka. Sedan skildes de.
Jag fortsatte över torget. När jag tittade bakåt hade kvinnan med den röda sjaletten satt sig ner vid husväggen igen.
Johan Sievers är reporter och skriver krönikor var tredje fredag. Han nås på johan.sievers@ostgotamedia.se