Det kunde ha blivit annorlunda. Det kunde ha handlat om våra liv, omvad vi väljer, tvingas eller önskar att göra av och med de år vitillbringar på jorden. Det kunde ha handlat om vår rädsla och längtan,våra drömmar, tankar och känslor djupt gömda i vårt inre.
Och alla småbarnsföräldrar, ton-årsföräldrar, unga, äldre, kvinnor iden offentliga sektorn, arbetande pappor, barn kunde ha varit med ochsagt sitt.
Tyvärr blev det inte så.
Jag pratar om den debatt som uppstod efter Nina Björks krönika "Viär på helt fel spår", den 30 oktober i DN. Sin, nu ökända, krönikaavslutade hon med: "Det är dags att börja om på ruta ett, och på denrutan står livets realiteter och de ser ut så här: barn finns och barntar tid. Du kan inte leva samma liv innan och efter att du har fåttbarn. Sorry. Så jag föreslår att vi börjar om. Att vi säger annorlundanu. Vi säger inte feminist=prodagis=heltids-arbete, utanfeminist=begränsad dag-istid=delat hemmaliv. Sextimmars arbetsdag föralla föräldrar och speciellt förbud mot småbarnspappor att arbetaheltid. Lika lön för olika arbete. Sänkt materiell standard. Mer tid."
Att feministikonen Björk har ändrat vissa uppfattningar efter att hafått barn fick radikalfeminister att förklara henne för förrädare,högerpolitiker att välkomna henne till sina rader och dessutom utbröten infekterad dagisdebatt där två olika sidor, för och emot dagis i etttidigt stadium av livet, tävlar om att presentera olika forskningar sombekräftar just deras inställning.
Men i Björks krönika finns det underlag för en mycket bredaredebatt. Och var är vi alla andra i debatten? Vilket liv vill vi leva?Mer tid, är det inte allas dröm? Hinner vi med det som är viktigt ilivet? Vad är det som är viktigt? Kan vi tänka oss att ha lägremateriell standard men mer tid? Vad skulle vi ägna den tiden åt? Skullebarnen gilla att tillbringa mer tid med sina föräldrar men att familjeninte åker på semester?
Vad säger småbarnspappor om förslag på förbud att jobba heltid? Vadhindrar papporna från att tillbringa mer tid med sina små barn? Hur gårdet för dem som gör det? Hur ser unga män och kvinnor på sin framtidsom blivande föräldrar? Skulle vuxna utan barn kunna tänka sig jobbaåtta timmar, på en enda arbetsplats i landet, medan de med barn ska hasextimmars arbetsdag för samma lön? Har samhället råd med det?
Ingen har svar på dessa frågor. Men de flesta har åsikter,erfarenheter och drömmar. Björks krönika kunde ha varit inledning tillen spännande debatt om vårt samhälle och om våra enskilda vägar för attförsöka vara lyckliga.
Själv hade jag aldrig ont i magen, som Björk, när jag lämnade minabarn på förskola i Skeda Udde. De grät aldrig och de trivdes där. Derasförskoletid var en lycklig tid, trots att jag arbetade mer än heltidoch pluggade på halvtid. Ont har jag däremot nu, när de är 12 och 15.När de ringer halv sju på kvällen och undrar när jag ska komma hem frånjobbet och hjälpa till med skolarbete eller baka pepparkakor av deg somhar stått två veckor i kylskåpet.
I kväll ska jag fråga dem om de kan tänka sig att avstå de nyajackor de blev lovade mot mer tid och eventuell bakning med mig. Jagbakar nästan aldrig, någon gång om året kan jag dock bjuda på det. Vikan också börja om på ruta ett.