Av alla tal som hållits av härskare som ställts inför ett folkligt uppror är nog Muammar Gaddafis det konstigaste.
"Jag hade tänkt säga några ord till ungdomarna på Gröna torget, men det började gudskelov regna", sade diktatorn när han steg in i sin bil under ett stort paraply.
När jag skriver det här ägnar sig Gaddafis soldater fortfarande åt att skjuta ihjäl demonstranterna, men det är svårt att tro att mördandet ska kunna rädda honom kvar vid makten. Upproren i arabvärlden är något av det märkvärdigaste som hänt i världen i modern tid.
Ett viktigt skäl till att diktatorerna tvingats ge vika för protesterna är den massiva närvaron av utländsk tv och press, inte minst arabiska kanaler som Al Jazira. Det gäller visserligen inte Libyen som är helt stängt. Men inte heller där kan regimen ägna sig åt urskillningslös slakt på sina motståndare.
Skillnaden är enorm mot läget för mindre än 30 år sedan. I staden Hama iscensatte Syriens dåvarande diktator Hafez Assad en massaker som är nästan utan motstycke. Mellan 17 000 och 40 000 människor beräknas ha fått sätta livet till. Händelsen passerade nästa helt utan uppmärksamhet i omvärlden. Själv fick jag slåss en vecka innan jag fick in en liten artikel i Expressen från nyhetsbyrån AP om vad som troddes ha hänt. Regimen Assad sitter fortfarande vid makten, nu med sonen Bashar i ledningen. Hittills har frihetskraven inte nått Damaskus, men det borde vara en tidsfråga.
Att Gaddafi skulle försöka sig på en liknande massaker förefaller otänkbart, inte för att han är mera ömsint än sin kollega i Syrien, men därför att det helt enkelt är omöjligt i dagens värld.
(Kanske är jag alltför optimistisk. Saddam Husseins massaker på sina landsmän i södra Irak i efterspelet till Kuwait-kriget var inte det som till slut fällde honom.)
Upproren i arabvärlden är förbryllande därför att det inte finns några synliga ledare. Därför är det också svårt att göra en rimlig prognos om framtiden i de länder som nu befriats.
Utvecklingen i Irak efter att Saddam störtats visar hur svårt det är att få till stånd en övergång till demokrati i ett land utan demokratisk tradition. Men idag har ändå Irak en någorlunda fungerande regering och den ömsesidiga mordiska terrorn har kraftigt minskat. Det är svårt att tro att den utvecklingen varit utan betydelse för det som nu händer i andra arabländer.
Hittills har vi sluppit se en motsvarighet till det irakiska våldet mellan olika folkgrupper. Man kan bara hoppas att övergången till demokrati ska kunna fortgå utan våldsdåd. Orden frihet och demokrati har visat sig ha en attraktionskraft som inga bedömare av den muslimska världen vågat tro på, förblindade av den islamistiska fanatismen som vi varit.
Låt oss hålla tummarna för utvecklingen i arabvärlden, men inte bli alltför förvånade om det till att börja med verkar gå åt helvete.
Ernst.klein@telia.com