Det är lätt att ta förekomsten av frihet och demokrati för given, när man väl har dem. Men ett stenkast bort, bara en eller ett par timmars flygväg bort beroende på var man bor i Sverige, är det mindre självklart. Det är inte så dumt att påminna sig om det ibland.
Nyligen hemkommen från Kiev, Ukraina, är sinnet fullt av intryck och hopp. Anledningen till min korta men intensiva vistelse var en konferens arrangerad av IRI, International Republican Institute. Nonprofit-organisationen med det uttalade syftet att utveckla demokrati, frihet, självstyre och rättssäkerhet grundades 1983 efter ett tal som Ronald Reagan höll inför det brittiska parlamentet.
Det är ingen partibunden verksamhet, utan riktar sig till den breda och öppna allians som delar idén om "de fundamentala amerikanska principerna om individens frihet, jämlikhet och den entreprenörskapsanda som skapar ekonomisk utveckling".
På konferensen var ett drygt 150-tal kvinnor samlade kring temat "kvinnors roll i reformarbete", och deltagarna var från Ukraina, Irak och Moldavien. Förutom den ynnest det innebar att få möjlighet att träffa kvinnor som har så väsensskilda förutsättningar att bedriva politiskt arbete, ledde det korta besöket till många kontakter jag tror kommer att bli ömsesidigt nyttiga för utveckling.
Och just nu passar väl få platser så bra för en sådan konferens som Ukraina. Jag måste medge att hjärtat klappade lite extra när min guide stolt pekade på platsen där hon och miljoner andra Ukrainare deltog i revolutionen, dag för dag. En av IRIs program- assistenter på huvudkontoret i Washington är född Ukrainare och bor sedan åtta år med familjen i USA men siktar på att flytta tillbaka så småningom. Hon var också där när det hände och jag tror henne när hon säger att "jag har aldrig varit med om en så stark händelse, och aldrig varit så stolt över att vara Ukrainare".
Viljan att gå framåt är stor, och nyfikenheten på omvärldens olika arbetsmetoder likaså. Mitt bidrag var ett anförande om vägarna att nå jämställdhet utan att använda kvotering som metod. Det är inte lätt, eftersom vi så lätt anammar de mönster och beteenden som funnits tidigare. Men våra erfarenheter i Sverige, med kvoterade professurer och försök till positiv särbehandling i intagningen på juristutbildningar, har i mitt tycke bevisat tesen "två fel gör inte ett rätt".
Även om jag har respekt för dem som förespråkar kvotering, för att jag kan känna samma otålighet och frustration över att jämlika villkor tar tid att nå, kvarstår problematiken: I samma stund som jag får ett jobb för att jag passar in i en etnisk kvot som utlandsfödd, eller når en politisk position för att jag råkar vara född kvinna, har den viktigaste principen för jämlikhetssträvanden brutits mot: Att var och en har rätt att bli betraktad och bedömd utifrån sina handlingar och sin karaktär, inte mot bakgrund av sitt kön eller sitt ursprung.
Den principen bör upprätthållas, även av oss som ibland tenderar att ta friheten och demokratin för given.