I Linköping finns en osynlig befolkning av papperslösa som lever här utan att finnas i några register. Ingen vet hur många de är, en återkommande gissning är 500 - 1 000 personer. Kanske är de många fler.
Många av dem är barnfamiljer. De har ingen fast bostad utan flyttar runt bland släktingar och landsmän. De kan inte gå till socialen och kan inte ta ett jobb. De lever i ständig otrygghet om var de ska få husrum nästa gång, och hur de ska få ihop pengar till mat. De är, med undantag av tiggarna, Linköpings mest utsatta människor.
I somras fick jag möjlighet att träffa en papperslös mamma och hennes tonårsdotter. Pappan och de två övriga barnen ville inte prata med mig, de såg bara risker med att möta en journalist. Det visade sig att familjen hade bott i Sverige i fem år, först som asylsökande och sedan de fått avslag som papperslösa. Flickan pratade felfri svenska efter många år i svensk skola, barn till papperslösa har ju rätt till skolgång.
– Jag lever som alla andra med kompisar och så. Vi sitter inte hemma och gömmer oss med släckta lampor. Enda skillnaden är att vi aldrig har några pengar, berättade flickan.
När jag frågade hur de får pengar till mat svarade de att de samlar pantburkar. Det är det svar som papperslösa brukar ge för att slippa komma in på ett känsligt ämne: Att de blir hänsynslöst utnyttjade på en mycket svart arbetsmarknad. För några år sedan träffade jag en man som tillbringade sina dagar längst in i en cykelverkstad där han lagade cyklar för 150 kronor per dag. Och förra veckan slog Skatteverket larm om att allt fler papperslösa utnyttjas i städbranschen. Företag köper städning av sina lokaler av firmor där allt tycks vara i ordning. Men det är inte de anställda i städfirman som dammar och våttorkar om nätterna, det är papperslösa som accepterar att jobba för 20 kronor i timmen. Städningen blir bra och kunden märker ingenting. Det kan pågå i åratal.
Nu kräver Stefan Löfvén att det ska bli ordning och reda i det svenska flyktingmottagandet. De som får avslag ska lämna landet och de uppskattningsvis omkring 50 000 papperslösa som uppehåller sig i Sverige ska ut. Det är ett rimligt krav, asylprocessen förlorar sitt berättigande om allt fler som får avslag helt enkelt stannar kvar i landet.
Men lätt blir det inte. Att utvisa en person är ofta mycket arbetskrävande eftersom många mottagarländer inte är särskilt samarbetsvilliga, det krävs ett stort förberedelsearbete för att man ska vara säker på att den utvisade släpps in i landet efter den långa transporten dit. Eftersom utlänningspolisen är hopplöst underbemannad kan människor som fått avslag på sin asylansökan, eller tagit sig in i landet utan att ge sig till känna, i stort sett riskfritt stanna i Sverige. Utlänningspolisen har i många år prioriterat att utvisa dömda brottslingar som avtjänat sitt straff, och haft ganska lite tid för vanliga papperslösa.
Dessutom är det inte ovanligt att utvisade personer återvänder. Mamman och flickan, som är romer från ett land utanför EU, berättade så här:
– Vi blev utvisade och kom hem till vår by. Vårt hus var raserat och vi hade inga ägodelar var kvar, vi hade inte tak över huvudet. Inget var förändrat, alla hatade oss och spottade efter oss på gatan. Då lånade vi pengar och reste tillbaka till Sverige. Livet som papperslös i Linköping är trots allt bättre än att försöka överleva i vårt hemland.