Jag vet att om man vill bli hållen för intelligent och kunnig bör man inta en mycket pessimistisk hållning till de pågående förhandlingarna om fred mellan Israel och palestinierna.
Jag tänker ändå argumentera för att det den här gången faktiskt kan lyckas. Det här är några av de skäl som talar för att en fredsuppgörelse faktiskt kan komma till stånd.
För det första: alla vet i grunden vad en uppgörelse måste innehålla. Palestinierna vet att de måste ge upp alla förhoppningar om att flyktingarna ska få återvända till Israel. De måste istället antingen ges chansen att integreras i de länder där de i årtionden tvingats leva i flyktingläger eller beredas en plats i den nya palestinska staten. Israel och andra länder kan bidra med pengar.
Israel vet att man måste utrymma alla bosättningar som inte ligger precis vid gränsen till det som ska bli den palestinska staten. I utbyte mot att få behålla några få stora bosättningar måste Israel ge palestinierna andra landområden.
För det andra har palestinierna nu i flera års tid byggt upp ett fungerande samhälle och en fungerande statsmakt på Västbanken. Produktionen och därmed välståndet stiger i snabb takt. Egna säkerhetsstyrkor garanterar lag och ordning.
Israel har också i flera år varit förskonat från terrorhandlingar från Västbanken. Även raketbeskjutningarna från Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon har varit av mycket liten omfattning.
För det tredje är arabvärlden numera entydigt för en fredsuppgörelse. Tidigare har det alltid varit oklart om en uppgörelse mellan Israel och palestinierna skulle respekteras av de länder som i motsats till Jordanien och Egypten inte ingått egna fredsavtal. Inför de nu pågående förhandlingarna var Arabförbundet pådrivande för att förmå palestinierna att gå till förhandlingsbordet.
Jag blundar inte för att det fortfarande finns jättelika stötestenar på vägen. Ett omedelbart hot är den israeliska regeringens vägran att förlänga det rådande byggstoppet på ockuperad mark. De högerextrema krafterna inom den israeliska regeringen kommer att motsätta sig eftergifter på det här området, men premiärminister Benjamin Netanyahu är nog tillräckligt pragmatisk för att inse att han inte kan utmana president Obama genom att spräcka förhandlingarna innan de ens kommit igång. Palestiniernas Abbas kan nog av samma skäl förmås till någon sorts kompromiss.
Ett betydligt större problem är Jerusalem där Israel för närvarande håller fast vid att hela staden ska vara en del av den egna staten. Palestinierna kräver - precis som det sagts i till exempel president Clintons fredsplan - att östra delen av staden inklusive Tempelplatsen ska bli deras huvudstad.
Om övriga stridsfrågor kan överbryggas kommer dock trycket på den israeliska regeringen både inifrån och utifrån att bli så starkt att man tvingas ge efter för palestinierna.
Gaza förblir dock ett olöst problem.
Ernst.klein@telia.com