Gunnar Wetterberg
Politisk krönikör
Snart börjar lovet. Men mitt i sommaren griper oron tag i oss. Ska det här bli en lyckad semester? Vad ska vi göra de sista veckorna? Vilka minnen ska vi leva på till jul?
För några månader sedan samlade sig våra drömmar och vår längtan kring de här veckorna. Då skulle vi träffa alla nya människor, då skulle vi få alla de nya impulserna, då skulle vi se landet eller staden eller havet som vi aldrig tidigare hade sett. Vi fyllde kalendrarna med förväntad vederkvickelse, och bokade och planerade och pusslade.
I detta ligger det en dyster ironi. I själva verket förvandlar vi sommaren till vinter. Vi bryter ned semesterveckorna på samma sätt som vi bryter ned vinterveckorna. Vi jäktar runt med samma krav på prestationer, fast för oss själva, minsann, inte för jobbet. Så småningom kommer vi ut på andra sidan semesterveckorna, lika trötta som vi var före, men med tunnare plånbok.
Kanske är den lyckliga sommaren den som är tvärtom. Sommaren då ingenting händer. Sommaren som bara får gå. Sommaren då vi vägrar intryck, och bara sjunker in i oss själva. Vegeterar. Låter dag följa efter dag, så att de så småningom upplöser veckorna och månaderna. Det regnar -- då lyssnar vi på plasket mot rutan. Solen skiner -- då låter vi värmen och ljuset tränga in i oss. Vi gör ingenting.
Om vi ändå skulle göra någonting, så gör vi det ganska långsamt. Med mycket kaffe, och dopp. Och sedan sover vi -- åtta timmar, nio timmar, tio timmar. Det finns inte mycket som är bättre än att sova riktigt syndigt länge.
I fjol hade jag en sådan sommar. Varje morgon satte jag mig på en damcykel och trampade bort längs skogsvägen till ett skifte med många vita björkstammar. För många. De hade stått där och vuxit i tio-femton år, och nu måste de röjas och gallras. Någon timme fick de tunga maskinerna dundra, men sedan fick jag plocka ihop stammarna i högar till ved, och kisa mot nästa del av skiftet för att fundera ut vad som skulle fällas och vad som skulle få stå kvar.
Långa stunder bara stod jag där, tittade och fantiserade om hur skogen kommer att se ut om tjugo-trettio år. Nästan ryskt, som i Sibirien, som en tavla av Repin med alla vita stammar.
I detta hände det inte så särskilt mycket. Men den långa händelselösheten är bara skenbar. I den gror alla de fröer som vind och vänner drivit med sig och släppt ner i vår mull. När vi slappnar av börjar hjärnan och fantasin arbeta på egen hand. Plötsligt kommer vi på saker, tankar och infall tar oss med glad överraskning.
Så har det kanske alltid varit. Avslappningen är skaparkraftens bästa grogrund. Newton kom på tyngdlagen under ett äppleträd, Arkimedes hittade sin princip i ett badkar. Vi bekämpar utbrändheten med långa stunder utan krav, förväntan och plane-ring.
Då har den verkliga sommaren börjat, den som ger vilan och ron men också de nya vinklarna på livet. Det är den semestern jag längtar efter, den avspänning som är alla drömmars och drömmeriers moder.