Så var det hundra år sen unionen mellan Sverige och Norge upplöstes. Det har vederbörligen uppmärksammats och firats -- på sedvanligt felaktiga grunder.
Det är väl därför som ingen vågat säga det mer rimliga: För hundra år sen gick Norden miste om chansen att skapa en federation, ett EU i miniatyr i norra Europa, sammansatt av små, likvärdiga, kulturellt och politiskt homogena stater. Då hade historien och samtiden varit ljusare.
Men ordet union hade redan i slutet av 1800-talet fått en närmast oreparabelt negativ klang. I Norge var det den demokratiska vänstern som gjorde allt för att framställa unionen som ett förtryck, som ett imperialistiskt svenskt underkuvande av norsk frihet. Från den propagandan har Norge ännu inte hämtat sig, utan reser nationalistiskt ragg så fort unioner av nåt slag förs på tal.
I Sverige kom unionen att förknippas med ultrahögern och kungamakten. Det vill säga med dem som ville förvandla unionen till ett verktyg för eliterna och som ett fullföljande av Stormaktssveriges förfärliga ambitioner. Ekon från sån unionspropaganda är också lätta att avlyssna i dagens svenska debatt.
Den oheliga alliansen mellan norska radikaler och svenska reaktionärer förde oss 1905 ända fram till ett inte ofarligt vapenskrammel. I verkligheten var dock unionen nåt annat än i denna propaganda, och vad som hände för hundra år sen var att Norge valde sig en ny kung och ensamma fick svara för sin försvars- och säkerhetspolitik. Ett ovanligt fritt folk hade de varit sen 1814.
De många positiva politiska och ekonomiska sidorna av unionen och det norsk-svenska samhällsbygget har av ideologiska skäl trängts undan. Den som vill ha mer konkreta besked, till exempel om den gemensamma valutan, kan läsa Göran B Nilssons tänkvärda bok Djupast sett (2004). Och samspelet mellan ett Sverige som utmärkt sig genom framsynt teknisk och ekonomisk modernisering och ett Norge som gick i spetsen för den mjukare modernisering som handlade om demokrati och folkbildning analyserar unionshistorikern Francis Sejersted glimrande i Sosialdemokratiets tidsalder (2005)
Själv sörjer jag mest att de kulturella och vetenskapliga relationerna länderna emellan fick sig en sån knäck. Förr var det självklart för varje ung begåvning att umgås med norska vänner, och på den tiden talade de dessutom på ett (nästan) gemensamt språk, helt begripligt för den andre. Det var klart att man läste broderfolkets skönlitteratur, deltog i ett nordiskt offentligt samtal, att vetenskapliga symposier oftare var nordiska än anglosachsiska . . .
Men efter unionsupplösningen har skandinavismen successivt förlorat mark. I bokhandeln finns idag ingen bok på norska, få vet vad Venstre är för ett sorts politiskt parti, studenter och lärare ser hellre en engelsk än en norsk text på litteraturlistorna, få kan namnge tre moderna norska författare eller en norsk tidskrift. Jag gnäller inte, bara konstaterar att vi förlorade en historisk möjlighet när politikerna slarvade bort unionen, och att vi går miste om en kulturell och vetenskaplig guldåder så länge det intressantaste med norrmän är att berätta roliga historier om dem.