När diktaturerna faller har det paradoxalt nog blivit tydligare hur svårt det är att skapa ett demokratiskt samhälle.
Själv förstår jag svårigheterna i Afrika eller Mellanöstern bättrenär jag jämför dem med de problem som ett fredligt och homogentsamhälle som det svenska en gång hade. Det tog oss lång tid att bli endemokrati, bakslagen var flera. Jag tror detta hängde samman med tredilemman som varje demokrati har att försöka hantera. De här:
Det första dilemmat handlar om hur omfattande en demokrati kan vara.Ända fram till 1700-talet var det självklart att en demokrati intekunde vara större än en medelstor svensk stad. Blott så kunde allamedborgare ta gemensamt ansvar för sin stats styrelse. Demokratin måstevara direkt. Allt annat var bara kamouflage som dolde verklighetensförmynderi. Det ligger förstås en hel del i det.
En sån direktdemokrati är däremot inte möjlig i en modernnationalstat. Problemet fick sin "lösning" i idén om den representativademokratin. Den kan i teorin omsluta hur många människor som helst. Vårdiskussion om EU är ett gott exempel på att idén emellertid är lättareatt omfatta i teorin än i praktiken. Representativitet innebärsjälvklart ett demokratiskt underskott.
Det underskottet kan för det andra bara positivt hanteras ommedborgarna har ett grundläggande förtroende för den representativamaktens centrala institutioner. I Sverige hotades knappast den ungademokratin av de revolutionära kommunisternas transnationella slagord"Arbetare i alla länder förenen eder". I dagens fallna diktaturer blirpå ett liknande sätt utfallet beroende av om medborgarna menar sig hamer att vinna på den nya demokratiska staten än på revolutionärarörelser som knyts till statslösa företeelser som etnicitet, kön,religion eller region.
Det tredje dilemmat handlar om balansen mellan delaktighet ochkompetens. Den naive demokraten tror att demokrati handlar om att allaskall få vara med och bestämma. Men demokratin har alltid ställt kravpå sina medborgare. För att få vara med måste man hamedborgarkompetens. Utan sån hotar vad som förr kallades "pöbelväldet".
I dagens Sverige accepterar alla (utan eftertanke?) attmedborgarkompetens bara besitts av människor som är över arton år.Kloka sjuttonåringar är uteslutna från att rösta. Kampen för ökadmedborgarkompetens har hos oss varit ett jättelikt tids- ochresurskrävande civilisationsprojekt och rösträtten har successivtutvidgats i takt med utbildningens expansion och minskade klassklyftor.
I det perspektivet förutsätter en fungerande demokrati också attmedborgaren kan tro på en ljusare framtid för sig och sina barn. Ettsamhällsklimat där blott några få känner att de har mer att vinna påatt kasta bomber än på att kompromissa.
Om vi inte sprängs eller spränger oss själva i luften kommer nogjorden ha fler demokratier än diktaturer om femtio år. Men skall de bliannat än demokratier på papperet, måste de också ha fått tid ochresurser att lära sig att humanistiskt hantera dessa demokratiernasofrånkomliga dilemman.
Martin Kylhammar
Politisk krönikör