Helggubben är faktiskt inte riktigt klok. Rolig, men definitivt inte helt frisk. För två år sedan eldade han upp hela sin trädgårdsmöbelgrupp. Den var slut, hävdade han. Men att den var så slut att det inte ens gick att vänta med möbelbålet tills några nya var inhandlade, tyckte då inte jag.
Så nu har han inga utemöbler alls. Jo, några vingliga Brassestolar, det är allt. Han vill inte köpa någon ny trädgårdsgrupp förrän han har gjort i ordning en uteplats. Och den vet han inte riktigt var han ska ha, eller hur den ska se ut. Och där befinner han sig nu.
Jag har så klart gnällt. "Det här är faktiskt galet. Du har världens största tomt och så kan man inte ens sitta ute och äta på sommaren! Nej, jag vill inte alls sitta på glasverandan, jag vill sitta ute! I en riktig stol och inte i någon gänglig fingerklämmare tre centimeter ovan marken. Man känner sig ju som 120 år när man ska ta sig upp ur de där förbannade Brassestolarna."
Dethar gått så långt att jag vägrar åka hem till honom. I alla fall under sommarhalvåret.
Så sist när jag var där och gnällde spikade han ihop soffan här ovan, bestående av fyra europallar (som det levererades pellets på innan Helggubben bytte till bergvärme). "Varsågod. Här har du din utemöbel. Var tyst nu", sa Helggubben efter några snabba hammarslag.
Till min stora förvåning måste jag erkänna att den är skön. Fyrkantig och aningen klumpig, men definitivt rätt bekväm. Lägg därtill lättskött, luftig, robust och flexibel. Lutningen på ryggstödet justeras lätt med några snabba hammarslag. Och lite träflisor i låren har väl ingen dött av?
Nu väntar vi bara på en inbjudan från Green Room, Möbelmässans plats för de verkligt fritänkande innovatörerna.