Tre av fyra kommuner försöker nu spara på skolan. Det är helt oacceptabelt. Den ekonomiska krisen har redan slagit också mot kommunerna och i arbetet med nästa års budget handlar det på många håll om nedlagda byskolor och färre lärartjänster.
Jag kan förstå att kommunpolitikerna in i det längsta drar sig för att höja skatten i ett läge där ändå många kommuninnevånare upplever en jobbigare familjeekonomi. Men i valet mellan att värna om hög kvalitet i skolan och oförändrat skatteuttag borde valet ändå vara självklart:
Ingenting är viktigare för Sveriges framtid än att värna om att våra barn och ungdomar får bästa möjliga skolutbildning. Under Jan Björklunds ledning reformeras nu skolan för att säkra en mera målmedveten satsning på kunskaper. Att i det läget rusta ner skolans resurser är att slå undan benen för dem som ska förverkliga regeringens skolreformer.
Till de senare årens viktigaste reformer hör det så kallade lärarlyftet. Staten och kommunerna satsar gemensamt på att ge lärarna möjlighet att få ledigt för att lära sig nytt och lära sig mer. Efterfrågan på de här fortbildningsmöjligheterna har på många håll varit mycket större än tillgängliga utbildningsplatser. Det är naturligt eftersom själva idén med lärarlyftet är att de som vill satsa på att bli bättre lärare ska kunna göra det utan att förlora lön under utbildningen.
Kloka kommunpolitiker har satsat på den här chansen att få lärare med större kunskaper. Det kan inte nu i nästa steg i missriktat sparnit försämra deras möjligheter att använda sina kunskaper i den egna undervisningen.
Det har varit rätt av regeringen att inte utan vidare utlova att nya statsbidrag fullt ut ska lösa kommunernas ekonomiska problem under nästa år. Kommunpolitikerna måste också vara beredda att där det går effektivisera verksamheten och avstå från eller i varje fall skjuta upp dyrbara nysatsningar.
Men är nedläggning av ännu fler byskolor verkligen en effektivisering? Det är inte ens säkert att åtgärden verkligen betyder sänkta utgifter för kommunen. Och hur värderar man att barnen tvingas till långa resor varje dag och tvingas in i en helt ny och ofta oroligare arbetsmiljö? En totalkalkyl kan nog i många fall visa att den verkliga kostnaden för den här sortens besparingar blir sämre valuta för pengarna.
Många hävdar att den svenska skolans problem förvärrats av att staten i början på 90-talet överlät ansvaret för skolan på kommunerna. Både lärarorganisationerna och bland annat Folkpartiet vill att skolan återigen ska förstatligas.
Jag tror inte alls på den tanken. Om några ska begripa det direkta sambandet mellan kvalitet i de enskilda skolorna och de pengar som behövs för att upprätthålla den måste det vara de politiker som befinner sig alldeles i närheten av berörda elever och deras föräldrar.
Om kommunpolitiker trots detta väljer att satsa på oförnuftiga besparingar på just skolans område måste det vara för att partierna sluppit alltför lindrigt undan från sitt ansvar i kommunalvalen.
Boten för detta är då inte att ta bort skolan från kommunpolitikernas ansvar utan att väljarna ökar trycket på de lokala partiernas företrädare. Det handlar också om att väljarna måste lära sig att välja och inte frestar politikerna att söka popularitet genom att hellre satsa på simhallar och idrottsarenor än på kvalitet i kärnverksamheten.
Det finns alltid ett samband mellan kvalitet och ekonomiska prioriteringar. Det vet vi i alla sammanhang där vi använder våra egna pengar för att skaffa oss varor eller tjänster.
Att någonting betalas med våra skatter gör inte den sanningen mindre.
Ernst.klein@telia.com