Det är väldigt enkelt. Principen är densamma för kycklingtillverkning som för människotillverkning. Det behövs en hane, en hona och en befruktning. Höns har ägglossning precis som människor, bara lite oftare, men finns det ingen tupp som kan befrukta ägget så kan det inte bli kycklingar.
Medan människomamman behöver bära sitt barn i magen i nio månader måste hönsmamman ruva sina befruktade ägg i 21 dagar. Har hon inte lust med det så blir det inga kycklingar. Och får hon lust att ruva utan att äggen är befruktade så blir det inte heller några kycklingar.
Om vi ska fortsätta jämförelsen höns/människor kan vidare konstateras att oddsen för en befruktning är skyhögt mycket högre i hönsvärlden än i människovärlden. Under förutsättning att hönorna har en tupp i närheten alltså.
Höns är nämligen outsägligt korkade. Det räcker att tuppen utstöter sitt speciella läte som betyder "kom gumman, jag har hittat en mask åt dig" så kommer hon sättande i full galopp, böjer sig ned mot "masken", som lika gärna kan vara ett barr, en fimp eller vilket avlångt föremål som helst, och tjopp så är tuppen där och sätter på henne.
Jo då, jag vet nog, jag har haft höns under många år.
Det roligaste av allt - och tuppens smala lycka - är att hönan går på denna fejkade maskinvit år ut och år in. Med samma förhoppningsfulla och uppriktigt glada uppsyn kommer hon springande, böjer sig ned och . . .
I ljuset av detta får den stundom bespottade påsättningsritualen med räkor och vitt vin ändå anses hyfsat avancerad.
Låt hönsen ha sex! Bojkotta ägg från burhöns! I lösdrift lyckas det alltid prångla sig in några enstaka tuppar, till hönsens förtjusning.