Under en vecka i USA har alla taxiförare jag åkt med varit ifrån Somalia eller Eritrea. Naturligtvis män allihop. De har alla varit invandrare i ett land som de sökt sig till via olika flyktingläger i framförallt Kenya.
Om man som jag är intresserad av integrationsfrågor är det svårt att hålla sig från att ställa frågor om hur det är att vara invandrare i USA.
Jamal körde mig till flygplatsen i Washington DC. Han är tjugoåtta och från Somalia. Tack vare några släktingar kunde han ta sig till Washington och slapp på så vis att leva ännu några ovissa år i ett FN-flyktingläger.
När jag frågade honom om hur det är att vara invandrare i hans nya hemland undrade han vad jag menade. Jamal svarade att han hade bott i landet i sex år och att tiden som invandrare var över. Han såg sig själv som amerikan. Ett svar som även många av hans kollegor gav.
Det verkar som att tiden för invandrarskap står i relation till tiden man har varit verksam på arbetsmarknaden. Ju längre en förare har arbetat, desto mer integrerad i samhället anser han själv sig vara. Arbete verkar det dessutom lätt att få i USA. Alla fick de arbete nästan omgående.
Jamal förklarade att alla kan arbeta och vara ärliga i USA. Genom att alla kan arbeta så kan de försörja sig och behöver därför inte stjäla eller råna för att mätta sina hungriga barn.
- Amerikaner är trevliga och tycker om invandrare, konstaterar Jamal på en grammatiskt felfri amerikanskengelska.
- Inga motsättningar, frågade jag tvivlande på hans svar.
Jodå, visst finns det människor i Texas som inte tycker att USA ska ta emot flyktingar och än mindre om de är muslimer som Jamal. Men i Washington var de flesta människor snälla och trevliga.
- Amerikaner tycker om andra människor som är ärliga och arbetar, konstaterar Jamal. USA var mycket bättre än flyktingförläggningarna han hade bott på innan han fick chansen till et nytt liv sa han.
- Finns det något som inte var bra i USA, frågade jag till sist.
- Jodå, svarade den unge Jamal. Det är hårt att arbeta som taxichaufför. Jamal arbetar mellan tolv och tretton timmar om dagen och det är tungt. Han önskar att han hade mer tid för sin unga familj. Men han och hans familj - som även bestod av syskon och farbröder - arbetar hårt för att kunna köpa ett nytt hus och för att kunna betala barnens utbildning.
- Visste du att somaliska barn, näst efter kinesiska och indiska barn, är de mest begåvade i skolan? frågade han med en nöjd min. Jag svarade att det hade jag ingen aning om och att det var imponerande för en grupp där de flesta inte bott i landet mer än tio år.
- Den som vill kan lyckas i USA förstår du. Amerika är landet med möjligheter. Det gäller att arbeta hårt och var en god medborgare. Då kan man gå mycket långt, förklarar Jamal.
Jag kunde se i hans ansikte att han trodde på varje ord han sa. Jamal såg märkbart stolt ut. I hans ord låg samma dröm som de svenska utvandrarna hade när de för några hundra år sedan lämnade Sverige för att starta ett nytt liv i USA.
Hopp fanns det gott om bland alla nyanlända invandrare jag träffade under min resa i USA. Arbete gav dem tro på samhället och de andra medborgarna var exempel på att man kunde lyckas.
Utan arbete och hopp stigmatiseras invandrarskapet till en identitet som är förknippas med utanförskap. Jamal och hans landsmän kom till USA på laglig och organiserad väg, genom ett välorganiserat samarbete mellan FN och USA. Jag undrar vad de illegala invandrarna skulle svara på samma frågor som de jag ställde till Jamal.
Är de lika hoppfulla och positiva till USA?
Dilsa Demirbag-Sten