Min far var kommunist och medlem i Arbetarepartiet kommunisterna. Mina barndomsminnen utspelar sig till stor del i en miljö som präglades av politisk aktivism. Mor och far använde, på fullt allvar, benämningen kamrat på partivänner och var mäkta stolta över att vara arbetare i den marxistiska skolan. När far använde ordet liberal var det för att beskriva något som var tolerant och frihetlig. Visserligen hade liberalerna en overklig världsbild och väl optimistisk människosyn men ville väl enligt far. Problemet var att de inte visste att vissa krafter behövde hanteras på ett mer, låt oss säga, robust sätt. Liberalism var en lyx som de mätta, belåtna och fredsskadade människorna ägnade sig åt. Kommunism innebar klasskamp, barrikader och revolution.
I dag används ordet liberal för att svärta någon som ska utmålas som kall, cynisk och endimensionell. I alla fall på kultursidor med uttalad vänsterprägel.
De flesta vet att liberalismen i många frågor är lika bred som hela den politiska skalan. Det finns större gemenskap mellan den skarpa och libertarianska ledarskribenten Sakine Madon och delar av den vänsterradikala feminismen än det finns mellan Göran Hägglund och samma skribent. Nyliberaler med vurm för marknadens magiska kraft fnyser inte sällan åt oss socialliberaler och tycker att vi är kamouflerade socialdemokrater med liberala ambitioner - halvmesyrer.
Men det är för mig en gåta hur begreppet liberal på bland annat Aftonbladet och Dagens Nyheters kultursidor har kommit att likställas med all ondska på planeten. När dessa kultursidor vill misstänkliggöra ett helt åsiktsspektra kallar de sina kritiker för liberala. Då det för mig inte är en smädelse att kallas liberal har jag haft anledning att undra över vad som menas, egentligen, och hur det har blivit så.
Att det parti som kallar sig för liberaler sakta har skavt ner sina liberala konturer spelar naturligtvis in i devalveringen av begreppet liberalism. Det bör påpekas att det fortfarande finns trovärdiga och rakryggade liberaler även inom folkpartiet. Fredrik Malm och Gulan Avci är två sådana. Men kanske är det så att den liberala intelligentians försvagade förmåga att presentera den liberala ståndpunkten i olika debatter, är en av orsakerna till nedsvärtandet av begreppet liberalism.
Vänsterns missbruk av ordet liberalism är en annan bidragande faktor.
På ett okunnigt och ibland även medvetet slarvigt sätt används ny- och marknadsliberal för att avfärda kritiker eller polemiker. Kanske är det så att dagens redaktörer och skribenter inte har samma politiska bildning som tidigare. Ibland verkar det som att kultursidornas redaktörer och skribenter har tagit sig vatten över huvudet och när de inte förmår att avsluta tesen eller underbygga sina argument tar de den lätta vägen ut: Kallar motståndaren för nyliberal och ursäktas allt.
De senaste åren har jag blivit plågsamt medveten om den ideologiska okunskapen bland konst- och kulturkritiker, som gärna ger sig in i kulturpolitisk debatt utan att förmå politisera eller lyfta frågor till något som angår hela samhället och alla. Som för att sända signaler om att man är på den "rätta" sidan tar de gärna avstånd från nyliberalismen. Avståndstagandet blir som en blinkning till de som skribenten vill liera sig med eller redan frotterar sig med. Kulturskribenter skriver allt för ofta för sina vänner och kollegor.
För de mer ideologiskt skolade uppstår förvirring.
Ledarsidorna som är mer bevandrade i den ideologiska skolan blandar sällan ihop begreppen när liberalismen kommer på tal och detta oavsett tidningens politiska färg.
Därav en oftast tunn och introvert debatt på kultursidorna som inte förmår att angå många andra än de närmast sörjande.
Men ingen kommer att göra jobbet åt oss som identifierar oss som liberaler. Ut och försvara den liberala ståndpunkten och var stolt över den.
Dilsa Demirbag-Sten