Alla föräldrar stod tårögda och tittade på barnen med typiska stolta föräldraleenden. Själv stod jag med böjd rygg, för att även föräldrarna bakom mig skulle se sina ögonstenar, och log fånigt mot min treåring som sjöng.
En av förskolefröknarna viskade fram en flicka som stod lite bakom två andra. Den, inte mer än sex år gamla, lilla människan gick fram till sin mor och hämtade en liten violin som modern höll i sin famn. Under några sekunder justerade hon instrumentet mellan axeln och kindkäken för att sedan spela ett stycke. Sitt korta kolsvarta hår hade hon lagt bakom örat. När hon började spela fick jag tårar i ögonen. Där stod hon och spelade felfritt med ett lugn som bara ett tryggt barn kan göra. När hon spelat neg hon för en samling gapande och djupt imponerade föräldrar och gick tillbaka till sin undanskymda plats mellan förskolekamraterna och fortsatte att sjunga julvisorna. Det tog mig några minuter att komma till sans.
Om man som förälder vill rusta sina barn för det tunga i livet ska man se till att barnen har tillgång till musik och litteratur. Ingen människa kommer ifrån de mörka färgerna i livet men vi hanterar det på olika sätt. Det är min fulla övertygelse att ju mer tillgång en människa får till kultur och konst desto mer fantasi och empati förmår man att ta till sig och visa andra medmänniskor. Därmed inte sagt att alla kulturintresserade personer är förträffliga och fina människor.
Jag kommer från en familj där musik, politik och litteratur anses vara på något sätt en högre form av liv. Det är inget jag ifrågasatt då jag redan som barn kunde förlora mig i timmar i litteraturens och musikens värld. Där fanns inga gränser eller regler som begränsade mig. I böckerna träffade jag människor som uttryckte känslor som jag hade och som hjälpte mig att leva mig in i andra människor liv och situation. Det svenska språket kom till mig genom Pär Lagerkvist, Olof Lagercrantz, Moa Martinsson och Hjalmar Söderberg, men också genom Vladimir Nabokov, Nikolaj Gogol och Theodor Kallifatides. Musiken kunde under några minuter med hjälp av en ljudbild försätta mig i trans, i en sinnesstämning som slukade varje sinne.
Till skillnad från många andra intressen kostade litteratur och musik mina föräldrar mycket lite. Båda mina föräldrar städade på Akademiska sjukhuset i Uppsala under min barndom och hade fyra barn att försörja. Det var inget hinder. I biblioteket fanns det för ett bokintresserat barn oändligt med böcker att låna. Jag bestämde mig för att jag skulle läsa ut varje bok på hyllorna och började systematiskt med författarna som började på A. Ganska snart insåg jag att vissa böcker inte var så roliga och att jag inte skulle tvinga mig genom dem bara för att de stod på tur i mitt alfabetiska system. Radion gav oss musik i oändlighet. Varje dag kunde vi barn höra klassiskt och disko från stereons högtalare. I musiken och böckerna kunde jag skapa min en värld som tog mig bort från eller tillbaka till stunder av lycka och glädje. Även de mest sorgsna och mörka sångerna var läkande. Som barn hade jag naturligtvis inte en intellektuell uppfattning om kultur och konst. Jag upplevde, så som bara barn kan göra. Senare har jag talat med mina syskon om vad musiken och litteraturen betyder och har betytt för mig och de har bekräftat att de känt likadant.
Jag hoppas att fler föräldrar tar sina barn till biblioteket och låter dem själva välja radiokanal. Även det för vuxna öron mest anskrämliga trumsolot är musik.
Jag ville gratulera flickans föräldrar till ett sådant begåvat barn men också för att de introducerat musik för sitt barn. I en röra av barn och föräldrar orkade jag inte böka mig fram till den violinspelande flickan och hennes föräldrar. Kanske nästa år.
Dilsa Demirbag-Sten