Vad kan man säga om sina egna? Vad kan man säga och uttrycka om en minoritet som kurder? Vi är en grupp människor som kallas för minoriteter i de länder där vi funnits i över tretusen år och trots att vi är nästan 40 miljoner kurder i världen så är vi en "minoritet". Saddam Hussein bedrev systematisk förföljelse och massakrer på kurder. Diktatorn definierade ett problem och såg kurderna vara det problemet. Sedan organiserade och genomförde han ett folkmord. Byar gasades och allt detta skedde utan att världen reagerade. Minnen av folkmordet och förtrycket lever.
Under rubriken Minority Report arrangerade Judiska Församlingen under helgen i Stockholm ett samtal om det känsliga ämnet den egna gruppens tillkortakommanden. Samtalen utgick från tre olika filmer som visades innan samtalen, filmer om kurder, judar och sverigefinnar. Alla minoriteter i Sverige.
Frågorna som ställdes var: Vad törs man som minoritetsfilmare skildra utan att drabbas av den egna" gruppens vrede? Behöver man överhuvudtaget bry sig? Kan man i konstens namn avslöja vad som helst, eller har man ett ansvar? Seminariet gästades av tre regissörer och en manusförfattare som gav sin syn på saken. Filmerna Outside Love (judar), Kilometre Zero (kurder) och Kid Svensk (sverigefinnar) visades och följdes av diskussioner med manusförfattaren Daniel Dencik, regissörerna Daniel Espinosa, Hiner Saleem och Nanna Huolman.
Tre dagar senare har jag ännu inte släppt ämnet. Tänker jag mig för innan jag riktar kritik mot mina egna? Vågar jag verkligen säga vad jag tycker om och känner för den kurdiska minoriteten? Svaret är att jag sällan har några betänkligheter när det gäller att rikta kritik mot min egen minoritetsgrupp.
Det verkar som att den dominerande inställningen bland mina landsmän är att det är min rätt att skriva och tycka vad jag vill om den kurdiska gruppen. Därmed inte sagt att det inte är känsligt att tala om rasismen, homofobin och annat som tyvärr existerar bland kurder såväl som i andra grupper. Det är sällan man kan uttala sig om en hel grupp men vissa saker har vi gemensamt. Språket, den politiska situationen och förtrycket av kurder i Iran, Turkiet och Syrien. Den kurdiska gemenskapen är byggd på mycket gott, varm och vackert men också till stor del på en mycket utsatt historia och situation. Allt detta skapar en känslighet och misstro.
Vissa mandat har man, andra får man - och så finns de som man inte tar sig. Jag kan skämta om kurders förkärlek att ständigt sjunga och dansa. Jag kan driva med den egna gruppen utan att det väcker större känslor eller många reaktioner. En svensk kan eventuellt få det mandatet också medan en turk befinner sig på minerad mark om han/hon skämtar om kurders dumhet. Ramarna för vilka skämt som får berättas och av vem förändras i tid och rum. Vänner ger ibland varandra mandat, med andra ord förtroende att skämta om den andres minoritetsgrupp. Brister förtroendet en tid senare så kan mandatet försvinna.
Oavsett var och när - gränsen mellan vad man får säga och bör säga är och bör inte vara densamma.
God smak kan man bara önska sig av andra, medan man kan kräva av andra att hålla sig inom lagens ramar. De svenska lagarna rörande yttrandefrihet är liberala och det är högt i tak. Vilket är önskvärt! Annars hade vi lämnats ut till personliga och inte alltid konstruktiva krafters bedömande och kränkbarhet. Erfarenheterna från Muhammedkarikatyrerna bekräftade att god smak är en dygd men inget som ska få styra yttrandefriheten.
Dilsa Demirbag-Sten