Nima Daryamadj skrev i en krönika (den 22 juni i Aftonbladet) att han haft en romans med en israeliska. Kommentarerna lät inte vänta på sig. Reaktionerna på krönikan var som om han skrivit att han tycker att Hitler var en sympatisk ledare. För den som är intresserad går det att läsa ilskna rader i kommentarfältet på Aftonbladets hemsida.
Krönikören är en ung man född i Iran och flickan hans hjärta klappade för var från Israel, som är ett land som enligt Irans ledare Ahmadinejad bör raderas från världskartan. Upprörda läsare tycker att Daryamadj borde veta bättre än att hångla med en fiende. En israel är jude och därför per definition en fiende. Tänk: Palestina, föreställningen om att alla israeler är ondskefulla judar och så en stor portion USA-hat så blir argumenten bakom de upprörda kommentarerna mer sammanhängande. Jodå, läsarna som lämnat kommentarerna är såväl gravallvarliga som envisa i sina försök att övertyga Dayamadj, som tålmodigt och plikttroget svarar på det ena korkade inlägget efter det andra.
I de arga läsarnas ögon idkar jag självförakt och förtryck så in i attan. Mina barn har en svensk far. Jag har enligt samma retorik inga sympatier för de invandrare som är utsatta för rasism av fördomsfulla svenskar. Min man är svensk och därför en bärare av postkolonial rasism. Inte nog med det. Innan jag träffade min man levde jag i flera år med en judisk man. Ajabaja! Enligt de läsare som lämnat kommentarer på Daryamadjs krönika är detta ett svek mot hela Mellanöstern med tanke på att jag föddes i en muslimsk kurdisk stam. Visserligen är både jag och mitt ex ateister men det spelar säkert ingen roll för dem som blir upprörda över Nima Daryamadjs val av kvinna.
Grundtanken bakom kommentarerna är att vi alla är bärare av en etnisk, nationell, religiös och kulturell historia. Så långt hänger jag med. Det är viktigt att veta sin bakgrund och förstå det sammanhang man föds in i, men att reducera individen till att enbart representera sitt arv är något jag som liberal inte kan acceptera. Rötter är viktiga för att förstå sin kontext, men det är människans natur att skapa sig en ny tid och ett eget jag, att lämna ett avtryck. Att inte se sig själv och andra som unika personer med en egen vilja är att förvalta en människosyn som liknar rasbiologernas uppdelning av människor. Därmed inte sagt att jag förnekar strukturer, men utan de liberala avvikelserna skulle världen aldrig förändras.
Jag har sedan jag läste krönikan och kommentarerna haft tvångstankar. Jag har under en tid nu delat upp män jag känner till och träffar i hångelvänliga och icke hångelbara. För det första är män egentligen helt fel med tanke på det patriarkala förtrycket. Kvinnor med turkiskt, arabiskt, och persiskt ursprung är uteslutna då min kurdiska bakgrund förbjuder mig att bokstavligen sova med fienden.
Västeuropeer går inte bra att tråna efter på grund av den koloniala historien och amerikanskor som enligt samma grundtanke är roten till alla orättvisor på planeten göra sig inte besväret att närma sig.
I slutändan blir det inte så många kvar att hångla med. Jag skulle bli sittande ensam med mig själv som enda lämplig partner. Fy, så trist!
Om jag ska spä på mina egna teorier om öppenhet, liberal grundsyn och vara konsekvent så vore det ultimata om alla hånglade med alla oavsett kön, etnicitet, religion och klass (förutsatt att det är vuxna människor som gör det av fri vilja). Inga fördomar med andra ord. Hångla på för världsfreden kära medborgare! Jag måste säga att tanken är lockande.
Dilsa Demirbag-Sten
politisk krönikör