Jag sitter på kvällarna på balkongen i en hyrd lägenhet i Tel Aviv. Temperaturen är fortfarande behagligt varm och en sval bris från det kristallklara Medelhavet som ligger några hundra meter från vårt hus sveper förbi. Värmeböljan kommer om några dagar sägs det.
Israelerna säger att när Haifa arbetar och Jerusalem studerar och ber så dansar Tel Aviv.
Så sant. Kulturlivet här är intensivt och närvarande i varje hörn i den vita staden. På kvällarna sjuder uteserveringarna av nattliv och musik hörs från restaurangernas högtalare, vilket får staden att känns som en storstad trots att den har knappt en fjärdedel av Stockholms befolkning.
Under några dagar har militärhelikoptrar flugit tätt i par ovanför våra huvuden på stranden. Det är det enda som påminner om att det pågår ett inbördeskrig inte så långt från vår tillvaro.
Medvetet avstår jag från tidningar och TV för att inte stressas upp för mycket av det politiska läget. Nyhetsflödets dramaturgi när det gäller Israel/Palestinakonflikten är förödande och missvisande på många sätt.
Framförallt stjäl den tid och uppmärksamhet från mer omfattande och för hela nationer och befolkningar ödeläggande konflikter. Sudan, Kongo och dagens Turkiet är några exempel på krig och konflikter som inte får den uppmärksamhet som krävs för att den svenska befolkningen ska få en relevant bild av verkligheten.
Jag är förälskad i den vita staden och har valt att tillbringa min semester med barnen här. Vad få svenskar vet är att det numer är farligare att semestra på den turkiska västkusten och i städer som Antalya och Alanya än i Tel Aviv.
Det är inte enbart för att självmordsbombare medvetet lämnar Tel Aviv i fred som det sällan händer något här.
Minutiös bevakning av varje hörn och ett omfattande säkerhetssystem hindrar terrorister att använda sin kropp som biologiskt vapen för att spränga oskyldiga civila i luften.
Viktigaste kraften mot terrordåd är ändå invånarna. På ytan är det som om inga konflikter någonsin har ägt rum.
I andra konfliktfyllda länder har invånarna en jagad blick. Jag har sett det i Turkiet, Irak, Gaza och andra länder där vardagen styrs av beväpnade konflikter. Tel Aviv-borna är trevliga, lättsamma och livsnjutare. Trots allt som händer. Som om att man ville trotsa döden.
Kulturlivets omfattning och tillgänglighet skvallrar om behovet av att bearbeta det politiska läget. I den vita staden finns det hopp. Hopp om att palestinier och israeler en dag kommer att leva sida vid sida i fred.
På stranden ligger även araber och solar. De har sökt sig till staden för att leva i fred. Jag träffade Fatima, 32 år och trebarnsmor, på stranden i Tel Aviv. Hon förklarade:
- Skit i religionerna! Vi vill arbeta, äta och sätta våra barn i bra skolor. Jag bryr mig inte om min granne är jude eller arab så länge han inte vill mig illa och låter mig leva ett värdigt liv. I Gaza är livet ett helvete på så många sätt. Som mor kände jag mig utsatt på alla sätt. Som kvinna i Gaza är du rädd för alla. Inget värdigt liv som du förstår. Nu har vi det lugnt och skönt och barnen är mycket lugnare.
Jag delar Fatimas uppfattning. Att jag valde Tel Aviv som semesterort är inte enbart för den vackra arkitekturen, goda maten och vänliga befolkningen.
Israeler är - förutom kurder - det enda folket i Mellanöstern som inte rynkar på näsan eller blir aggressiva när jag säger att jag är kurd. I Tel Aviv känner jag mig på ett underligt sätt hemma och välkommen.
Dilsa Demirbag-Sten
Politisk krönikör