Kristdemokraternas partiledare började redan i Almedalen att proklamera sin egen och partiets vanlighet. Vad det nu är och innebär. I en artikel på DN Debatt, undertecknad av samma partiledare, den 17 september plockade upp han tråden och passade på att ge Kultur-Sverige en rejäl känga genom att kalla dem elitister. Vi talar nu om en man som annars brukar företräda devisen att vända andra kinden till. Inte när det kommer till Kultur-Sverige. Tydligen.
Hägglund har de senaste veckorna varit en mycket eftertraktad och frekvent gäst i teve- och i radio. Varje kulturchef med anspråk på att vara företrädare för finkultur har känt sig manad att visa sin bestörtning över Hägglunds utspel och kallat honom för det mesta som för associationerna bort från begreppet demokrati. De som såg SVT:s Debatt från Göteborg den 24 september kunde se den reflexmässiga reaktion som kom efter Hägglund konstaterande att salongens finaste retstickor blev upprörda av politikers deltagande i kulturdebatten.
Medan uppenbar ilska hördes från de andra debattdeltagarna, som unisont reagerade på ministerns replik, vilade kameran på en leende Hägglund. Han verkade mycket nöjd. Retsticka var ordet.
Om de vanliga människorna inte fanns innan Debatt så sällade sig nog större delen av den svenska befolkningen till den definitionen.
Kulturjournalister fäller omdömen över författarskap, skådespelare, debattörer, politiker och annat som kommer i vår väg, dagligen. En kulturjournalists huvuduppgift är att reflektera, analysera och kritisera vår samtid. Med en klädsamt rynkad panna går den svartklädda klokskapen runt och oroar sig över mänsklighetens varande. Oftast med en högtravande ton och med offentliga anspråk på rätten att förhålla oss kritisk i självaste yttrandefrihetens namn. Alla politiska inskränkningar på det kulturjournalistiska utrymmet, som tidskrifter eller andra statligt finansierade publikationer, stämplas som censur. Det kan verka en aning överkänsligt, men sådan är kulturjournalistikens natur.
Det tydligt defensiva förhållningsätt som svarade Hägglund blottade en dålig självkänsla. Detta gäller ju inte varje enskild kulturskribent i landet, men som yrkeskår finns det en stark tendens att svara kritik med en överdriven kränkthet. Men det råder en stor förvirring hos såväl Hägglund som bland många av mina kollegor om vilka som är verklighetens folk.
För en gång skulle känner jag mig manad att försvara min yrkeskår.
Vi kulturskribenter är på alla sätt verklighetens folk som försöker få ihop vårt livspussel. Till skillnad från andra som läst in lika många poäng på universitetet får vi sällan mer betalt än andra lågavlönade. Med några få undantag för mediecheferna som verkar leva gott. Alla verkar glada att böckerna, pjäserna, texterna och bilderna finns och skapas, men ingen vill betala för arbetet.
Fildelningsförespråkarna, illegal sådan, vill ta det sista lilla. Gnäll verkar inte funka i detta fall. Inte blir det mer i lönekuvertet för det. Men de flesta biter ihop och fortsätter jobba på, som vanligt. Kulturarbetare försöker få ihop till vinterkläderna till barnen genom att extraknäcka vid sidan om recenserandet, manusskrivandet och skådespelandet, med alla möjliga jobb - för även vi måste ju bo, äta och klä våra barn.
Som om detta inte vore nog för den redan sköra självkänslan så kommer Göran Hägglund och låter som om att vi styrde landet och terroriserade de vanliga människorna. Inte undra på att mina kollegor reagerar i TV-studion. Hur vågar han den där Hägglund? Någon måtta får det väl vara på proportionerna.
Lättkränkt? Moi?
Är inte det bevis på vanlighet i Sverige?
Dilsa Demirbag-Sten