Jag har aldrig träffat Johan Staël von Holstein. Han är numera en av nio ledamöter i Kulturrådets styrelse.
Då Staël von Holstein är it-entreprenör antar jag att han förväntas bidra med sin kunskap om den nya tekniken och dess kulturer.
Dagen efter utnämnandet av Staël von Holstein började något som liknar skolgårdsmobbning.
Johan Staël von Holstein hävdar att han felciterats och lurats till intervjuer under premisserna att han skulle få samtala om kultur men att det senare visade sig att han inbjudits till tv-sofforna så att man kunnat göra narr av honom.
Den bild som presenteras av Johan Staël von Holstein är den av en ung it-entreprenör som ibland lyckats och ibland misslyckats med sina affärer. Det är inget nytt eller unikt, utan entreprenörskapets villkor.
Han har sagt att man kan sätta en prislapp på kultur och att man måste kunna mäta kulturens effekter, vilket har fått vissa delar av kultur-Sverige att gå i taket.
Jag hävdar att om man tog in aspekter som hälsa, bildning, demokratisering och ekonomisk utveckling så skulle man förstå vikten av ett rikt och omfattande kulturpolitiskt åtagande. Kultur är inte bara en utgift i budgetpropositionen. Sverige växer på alla sätt parallellt med sitt kulturliv.
Visst, låt oss se på fler fördelar med ett rikt kulturliv.
För egen del finner jag det tröttsamt att dag in och dag ut på DN Kultur läsa hånfulla uttalanden om Staël von Holstein.
En annan nybliven ledamot i Kulturrådets styrelse, Marianne De Geer, kallade sig för konstnär och mentalskötare, när hon uttalade sig offentligt om en annan styrelseledamot och person hon då ännu inte träffat. Som för att markera att hon ansåg Staël von Holstein sinnessjuk.
Uttalandena säger mer om De Geers människosyn än om Staël von Holstein.
Vad är det som gör Staël von Holstein till en mer legitim måltavla än exempelvis Marcus Wallenberg eller Carl Henrik Svanberg? Är Staël von Holstein den mest skogstokiga människan som gått i ett par skor? Mycket tveksamt.
Vad han kommer att innebära för Kulturrådet återstår att se. Men några saker är uppenbara.
Johan Staël von Holstein kan inte de kulturella koder som man måste navigera efter inom det svenska kulturlivet. Som invandrad person lär man sig vissa koder den hårda vägen. Erfarenheter.
Jag kan inte skryta med att röra mig smidigt i kultur-Sveriges mycket ängsliga rum, men här kommer ändå några tips:
Nämn inte pengar och kultur i samma mening. Oavsett vad det är du vill framföra.
Om du inte redan är infödd, så gift in dig i kultur-Sverige så fort som möjligt. Eliten är lika inavlad som min kurdiska nomadstam. Sverker Lenas har barn med Malena Rydell, Maria Schottenius är gift med Olle Svenning och så vidare. Inte lätt att veta då efternamnen inte ger ledtrådar.
Visa för guds skull inga tecken på att du är nyfiken på och vill närma dig kultur-Sverige. Du är en affärsman och som sådan per definition en vulgär bilhandlare i det svenska kulturetablissemangets ögon.
Sedan klagas det högljutt över att inga finansmän visar kulturen intresse, ger stöd eller resurser. Inte konstigt kanske då få vågar ge sig ut på en vandring på det kulturella minfält som läggs ut för glada amatörer som försöker närma sig.
Då jag själv inte tror på marknaden som en oproblematisk god naturkraft förstår jag associationsbanorna i många kulturskribenters och journalisters huvuden när man hör att en affärsman ska ta plats i Kulturrådets styrelse.
Kanske är Johan Staël von Holstein en tickande bomb. Kanske inte. Ska vi inte vänta och se innan domen fälls och fallet anses avklarat?
Till och med Johan Staël von Holstein har rätt till en chans.