Den årliga bokmässan är i full aktivitet i Frankfurt denna vecka.
Varje år kommer tusentals förläggare, agenter och författare till staden för att knyta kontakter och underteckna kontrakt. Till skillnad från Bok- och biblioteksmässan i Göteborg är läsarna inte inbjudna till arrangemanget.
Men i likhet med den svenska mässan har mässan ett temaland. I år är det Turkiet. Tidigare i år hade bokmässan Fiera dei libri i Turin Israel som tema. Detta ledde till högljudda protester som uppmärksammades internationellt.
Den arabiska författarorganisationen Arab Writers Union utlyste bojkott mot att delta och fick stöd bland såväl några israeliska författare som andra som är kritiska till den israeliska regimens politik.
Att vara kritisk mot en regim är inte samma sak som att förkasta landets kulturliv. Tvärtom. Kultur är en mötesplats för alla, även de som på grund av politiska, religiösa eller kulturella skillnader inte vill eller kan mötas annars.
Den turkiska regimen har mördat, förföljt, torterat och våldtagit tusentals människor sedan deklarerandet av republiken 1923. Det fria ordet inskränks dagligen och flera fall av åtal mot författare och publicister har uppmärksammats internationellt.
Ett sådant fall är åtalet av författarinnan Elif Safak för det som en av hennes romankaraktärer säger i boken Baba ve Pic. Den fiktiva personen använder ordet folkmord för att beskriva massakerna på armenierna som skede för snart hundra år sedan i Turkiet. Enligt åklagaren, som åberopade den numera ökända paragrafen 301, förolämpade Safaks romanfigur turkiskheten.
Exakt vad denna turkiskhet innefattar vet bara åklagarväsendet i Turkiet. Vad skulle förändra författarnas situation i Turkiet om omvärlden bestämde sig för att bojkotta turkisk kultur för regimens politik?
Inget till det bättre hävdar jag.
Kulturen måste få vara en partipolitiskt och regimfri plattform att mötas förutsättningslöst. Det betyder inte att kulturen är eller kan vara opolitisk. Men den fria konsten kan inte låsas in i en hel partibok eller i en regims styrelseform.
Det finns säkert en och annan författare bland de som medverkar i Frankfurt som känner sig manad att leva upp till och kanske försvara den turkiska regimens idéer och politik om turkiskhet och landets heder. Men de flesta står fria från den propaganda som den turkiska staten gärna ser att författare ägnar sig åt. För det är skillnad mellan att ha en ideologisk hemvist och att förvandlas till en förlängd arm för en regim eller för partipolitiken. Medan den första känner sig fri i sitt uttryck letar den senare sitt existensberättigande och sin legitimitet i partiboken.
Själv går jag runt och funderar mest på om den turkiska regimens förkärlek till att åberopa paragraf 301 påverkar den enskilde romanförfattaren i arbetet. När jag sitter framför datorn och skriver ihop mina texter ägnar jag inte en enda tanke på hur regeringen ska kunna tolka mina rader. Mina begränsningar är den egna fantasin och förmågan att berätta en historia för er läsare. Vilken värld är den som måste förhålla sig till varje aspekt i skrivandet så att ingen nitisk åklagare får för sig att författaren kränker något som ingen exakt vet vad det är. Plötsligt framstår anklagelserna mot Josef K i Kafkas Processen som en inte helt orimlig intrig. Ramen för romanen är inte helt olik den verklighet som många publicister lever under i Turkiet.
DILSA DEMIRBAG STEN