När det några minuter senare dyker upp en samling unga män i samma utstyrsel förstår jag att det inte är ett olyckligt omdöme av kombinationen kläder och väder. Utan en vis politisk ideologi som motiverat svartskjorta och tillhörande slips och byxor.
Italien är mer än ett vackert land, delikat mat och ett magnifikt kulturarv. Det bär också på en mörk historia som ännu inte tillhör det förgångna. Fascismen har alltid haft ett starkt fäste i Italien. Arvet har förvaltats väl sedan Mussolinis tid och har sedan några år vuxit till en rörelse som får allt starkare fäste och en tydligare närvaro i det offentliga samtalet.
I tider av finansiell kris, politisk inkompetent och korrumperad ledning och globalisering tenderar antidemokratiska krafter spela på den oro som många känner. Hur kommer det att gå med arbete om invandringen fortsätter i samma takt och skulle problem som kriminalitet, utanförskap och bidragsberoende vara lika stor om inte invandrarna fanns i landet? Den italienska fascismen hävdar - på fullt allvar - den italienska överhetens rätt att hålla landet etniskt homogen, och flera ledande politiker har kallat olika etniska minoriteter för tjuvar och barnarövare.
Men när man, som vi, gärna åker till Italien är bilden av ett allt mer segregerat och etniskt uppdelat samhälle avlägsen. Som turist ser man det bästa av Italien.
Romer och andra grupper behandlas värre än djur i landet som gör anspråk på att vara ett av världen mest kulturellt medvetna och sofistikerade nationer. Medan den politiska eliten är upptagen med att försöka hänga med i president Berlusconis utspel, och numera även kärleksaffärer, tappar befolkningen tilltron till det politiska systemet. Läget för totalitära krafter att flytta fram positionerna är med andra ord bra.
Dessvärre verkar läget i många länder i Europa vara illa. I vissa länder riktigt illa. Extremhögern växer och frågor som rör migration och integration kommer att flyttas upp på agendan. Hur det kommer att utveckla sig i Sverige återsår att se. Snart är valarbetet i gång och de politiska partierna kommer att tvingas förhålla sig till Sverigedemokraterna.
De flesta partier i har förstått att den svenska metoden att tiga ihjäl frågor och främlingsfientliga krafter inte leder till att de upphör att existera. I snart två decennier har regeringar, oftast välmenande, fört en identitetspolitik som varit dömt att sluta i en intellektuell och politiskt återvändsgränd. Nu har en annan grupp övertagit stafettpinnen och fortsätter på samma spår. Dock med andra förslag på lösningar. Ingen vet hur och när finanskrisen kommer att vända. Vad vi vet är att arbetslöshet, hunger och känsla av maktlöshet skapar motsättningar.
De som vill göra poltik av etnicitet springer ett dött lopp och frågan är hur långt det kommer att gå i respektive land innan vi inser detta? I Italien har det redan gått överstyr. Svartskjortorna är åter tillbaka som en politisk kraft att räkna med
Europas räddning kommer åter att bli en allt starkare och tydligare liberal hållning och en syn på individens fri och rättigheter som överordnad religion och etnicitet. Identitetspolitiken bör, in i det sista, hållas långt i från konstitutionen.
Dilsa Demirbag-Sten