Världspressen har bevakat toppmötet och värden - utrikesminister Carl Bildt - har stått i ett medialt centrum. På museets väggar hängde bland andra Dick Bengtsson tavlor. Men verken, många av dem starkt religionskritiska, ansågs så kontroversiella att två tavlor plockades ned. Regeringskansliet, som under dagarna förfogade över museets lokaler, ville inte riskera att tavlorna, med svastikan tydligt tecknad, skulle provocera de internationella gästerna.
När turbulensen kring Donald Boströms artikel om påstådda israeliska organstölder var som störst kommenterade statsminister Fredrik Reinfeldt händelserna med att det råder yttrandefrihet i Sverige och att det därför inte är möjligt för regeringen att kommentera publiceringen av Boströms text. Han hävdade också att det strider mot svensk grundlag att en politiker har synpunkter på enskilda artiklar.
Det finns inget i svensk grundlag som förbjuder ministrar eller andra politiker att kommentera publiceringar. Vilket de gör dagligen när de skriver och replikerar på texter. Med andra ord: yttrandefrihet gäller även svenska politiker. Men som publicist hävdar jag att den svenska pressen inte ska vara ämne för utrikespolitik. Respekten för den fria pressen ska avhålla politikerna från att uttala sig om enskilda publiceringar när de ifrågasätts av representanter för andra regimer. Statsministerns hänvisning till grundlagen är däremot anmärkningsvärd och oroväckande.
I konsekvensens namn borde väl samma regelverk som gällde för Donald Boströms artikel gälla för Dick Bengtsson religionskritiska tavlor som hängde på Moderna Museets väggar? Men tydligen inte. Regeringen tvekade inte att be Moderna Museet att plocka ned Bengtssons tydligt religionskritiska tavlor. Att regeringen har en högst tveksam relation till yttrandefrihet ursäktar inte Moderna Museets chef, Lars Nittves agerande.
Vad är konsten och tavlorna? Ett föremål bland många andra, bestående av en ram och duk? Svaret till dem som ifrågasätter konsten på Moderna Museets väggar borde vara entydigt. Tavlorna är normbärare av vår syn på yttrandefrihet och de demokratiska värden som ligger till grund för våra grundlagar. Lars Nittves uppgift är inte enbart att ordna invigningar och hänga upp spektakulär konst på de vita väggarna som håller upp en av våra viktigaste kulturinstitutioner.
I egenskap av ansvarig för landets nav för samtida konst ska han vara kompetent och myndig nog att försvara den fria konsten som bärare av vår demokrati. Även mot en regering som friskt blandar ihop korten och rollerna.
Vad betyder det då att vi har en regering som i sin iver att inte stöta sig med andra regimer väljer att reducera konsten till dekoration? Den mest brinnande frågan är dock: vad händer med ett land om kulturens främsta företrädare i rädsla för att stöta sig med den politiska makten inte förmår att försvara den fria konsten värde och betydelse?
En sak är säker. Konsten kommer inte att vara värd mer än det värde vi ger den.
Om vi gemensamt inte erkänner dess betydelse som mötesplats och normbärare av de värderingar som ligger till grund för vår gemenskap kommer konsten att reduceras till tom och innehållslös dekoration för maktens intressen och ambitioner. Länder som förpassar eller tvingar konsten till den spelhalva är oftast icke-demokratiska. För Sverige är steget dit långt, men demokrati och yttrandefrihet ska aldrig tas för givna.
Dilsa Demirbag-Sten