Det finns en historia om hur en av våra mest framgångsrika författare efter en stor middag håller ett tal i Berlin. I sällskapet sitter flera författare som på grund av sina verk fängslats och i vissa fall torterats på order av totalitära regimer. Den svenske författaren lovordar i sitt tal sina modiga kollegor som lidit och hyllas av sina länders befolkningar som hjältar. Han avslutar talet med att han avundas dem. För i Sverige får aldrig en författare samma roll som de i diktaturer. Efter dessa ord infann sig en tystnad och en av de berörda författarna svarade med att priset för beundran är mycket högt. Revolutionsromantik och fåfänga hade hindrat den förblindade svenske författaren från att se de förföljda och fängslade som människor.
Oavsett sanningshalten i historien är den en bra illustration över den våldsromantik som sprider sig i två extrema grupper i samhället. De högerextrema och dess gelikar på vänsterkanten.
Få människor i vårt land försvarar högerextrema krafters bruk av våld. Polisen har samhällets förtroende och stöd för att vidta åtgärder och arbeta förebyggande så att nationalister och nazister inom demokratins ramar tar del av sina rättigheter, men också lever upp till skyldigheterna. Men vad säger vi om den del av vänstern som i godhetens och mångfaldens namn tar sig rätten att förstöra egendom och misshandla andra människor?
När extrema vänsteranhängare slog sönder affärer och butikers fönsterrutor vid Karlaplan i Stockholm fick jag nog. En affärsinnehavare som hade flytt en diktatur förklarade för en av landets rikstäckande tidningar att han inte hade råd att laga sina fönster då affärsverksamheten inte gick helt lysande. En stor del av företagen i Sverige är små enmansföretag som försöker överleva och bygga upp en verksamhet som ger en frihet som en anställning inte kan erbjuda.
Denna bild passar inte samma vänsteraktivister som ser all affärsverksamhet som ett medlemskap i den amerikanska vapenindustrin. Låter det konstigt? Då, kära läsare, är du en sund och hederlig person.
Men med den logik som råder inom vänstern leder allt företagande till utsugning av fattiga och mord på befolkningar runt om i världen. Det står extremvänstern fritt att tycka vad den vill om vem som helst - men som medborgare i en demokrati finns det vissa spelregler som måste följas för att inte anarki ska uppstå. En sådan regel är att enskilda medborgare inte ska ta lagen i egna händer. Inte ens mot multinationella företag och kedjor som har amerikanskklingande namn och loggor som finns över hela världen.
I det innefattas också att man inte får förstöra egendom eller misshandla folk. Inte ens om man är nazist.
Likt nazister organiserar, planerar och genomför dessa vänstergrupper aktioner och våldshandlingar och tillverkar och använder tillhyggen och vapen. Det smärtar mig att samhället måste spendera stora summor för att nazistiska grupper ska kunna demonstrera. Men demokratin kräver det. Yttrandefrihet och demonstrationsrätt gäller alla i Sverige. Men det är lika illa när en annan grupp, som hävdar att de är motpolen till nazister, inte drar sig för att överträda lagen och hota vår demokrati. Till skillnad från de olika nazistiska grupperna har extremvänstern stöd i ett etablerat parti. Vänstern har ännu inte tagit avstånd från extremvänstern. Det är dock viktigt att påpeka att de flesta anhängare inom vänstern är demokratiska personer som respekterar lagen och den process som är förutsättningen för vårt lands styre.
Våldsromantik är inget att leka med. Inte ens om det tecknas på Aftonbladets kultursida av Åsa Linderborg, med sin vurm för Ulrike Meinhof. Men betydligt värre är det när samma våldsromantik drabbar samhällets medborgare - som får betala notan - och urholkar förtroendet för våra demokratiska institutioner.
Dilsa Demirbag-Sten