Som opinionsbildande journalist finns det en grupp människor som man ska vara tacksamma för: Polemikerna. De erbjuder friktion, kräver tydlighet och bidrar till skärpa. Vilket läsarna uppskattar.
En fri och öppen debatt är en grundförutsättning för demokratins utveckling. I varje debatt prövas tankar och idéer som bidrar till att höja begåvningsnivåerna i det offentliga samtalet. Utan den friktion som antagonister skapar skulle samtalet stå stilla. Det största hotet mot det offentliga samtalet är alltid inskränkningar av det fria ordet, under hot och våld. Dessa kan pådrivas av regimer, religiösa eller ekonomiska krafter. I Sverige råder yttrandefrihet och varje medborgare är fri att uttrycka sin åsikt. Forumen är oändliga i och med internet, som skapar möjligheter för på bland annat debattforum och bloggar.
För en fungerande demokrati finns det andra, dock mindre dramatiska, faror för den fria debatten. I vårt land är konsensus det mest hotfulla inslaget för ett levande, intelligent och skarpt offentligt samtal.
Ett öppet offentligt samtal som sker i de etablerade medierna har spelregler som styrs av pressetiska rekommendationer och de flesta håller sig inom anständighetsramarna. Replikrätt, intentioner att höja debatten, nya vinklar och ett tillgängligt språk är några ledstjärnor som bidrar till ett anständigt och relevant samtal.
Vad hämmar då en debatt? Ett allt för försiktigt och återhållet tonläge är inget att eftersträva utan verkar hämmande det offentliga samtalet. Ett generöst debattklimat och tolerans för avvikelser är då mer konstruktiva förutsättningar för utväxling av tankar. Vilket förutsätter att deltagarna sätter sitt ego snäppet under själva debatten. Lättkränkta personer bidrar sällan till att skruva upp begåvningsgraden i debatter. Här är det på sin plats att påpeka att det inte innebär att personangrepp och rent nonsens ska ges utrymme.
Efter två år i London vågar jag hävda att tonen i Sverige är mild och rent av sval ibland. Som alla andra länder finns det några ämnen som får pulsen att stiga på samtliga deltagare. Mellanöstern, homosexualitet, integration och pedofili är de ämnen som väcker starkast reaktioner. För den som är nyfiken rekommenderar jag en sökning på nätet. Men annars är samtalstonen lågmäld och man aktar sig för att göra någon upprörd eller kränka någon. Det finns ingen anledning att med personangrepp försöka vinna poäng i en debatt, men det finns inget egenvärde i att undvika att kränka sina polemiker. De flesta etablerade medier sållar, genom det redaktionella arbetet, bort de värsta texterna.
Varför är då engelsmännen mer skarpa och tydliga i sina debatter? Vi kan inte göra så mycket år vår befolkningsmängd. Dessvärre tror jag inte att produktiviteten i sovrummen kommer att öka markant kommande åren. Med andra ord vi har en mindre rekryteringsbas för våra debattörer än britterna. En del av britternas skarpa debattnivå är den tradition av politiska samtal som utspelar sig i det brittiska parlamentet (House of Commons) och som tevesänds.
Debatterna mellan regeringen och oppositionen följs intensivt av pressen men också av den vanlige medborgaren. Teveprogrammen ges större utrymme och tid för långa replikväxlingar som tydligen inte tråkar ut tittarna. Tidningskrönikor som mer liknar essäer och ledarkommentarer som får varje svensk debattör att rodna av avund. Tonen och stilen är kvick, skärpt och replikväxlingarna är sylvassa. Lättkränkta gör sig inte besvär i den brittiska pressen.
Man får vara rädd om sina antagonister och hoppas på att de fortsätter i samma anda helt enkelt. Utan dem blir det så platt, tråkigt och mindre skärpt.