För oss som har förstått Omars ståndpunkter är det mest uppseendeväckande i händelserna avsaknaden av insikt bland det kulturella och politiska etablissemanget när det kommer till islam.
Allt fler verkar förstå skillnaden mellan muslimer och islam, och hur individuella fri- och rättigheter inskränks när kritik mot religioner förbjuds. Efter Halal-tevedebatten, antagandet av ytterligare en FN-resolution om förbud mot religionskritik och Durban II har den politiska islams företrädares agendor avslöjats. Gott så.
Men det finns fortfarande en hel del frågetecken.
Varför tror ansvariga på organisationer och stiftelser i Sverige att de bidrar till att fred och samverkan mellan "invandrare" och "svenskar" genom att stödja och finansiera islamisk verksamhet. Tror de att alla med bakgrund från länder med islam som dominerande religion är djupt troende?
Tanken bakom Halal-teve var, enligt programansvariga på SVT, att göra muslimer synliga och låta "dem" få tolkningsföreträdet. Public service är inte ensamma i intentionen och strävan. Med facit i handen vet vi att det var de reaktionära krafterna som fick utrymme.
En snabb sökning på nätet avslöjar ett oroande mönster. ABF, Palmecenter och Allmänna arvsfonden är några som envetet sträcker ut handen till olika islamiska organisationer och dess företrädare för att mötas och föra dialog, som det brukar heta. Allmänna arvsfonden har dessutom anlitat professor Mattias Gardell för att utvärdera finansieringen av de olika islamiska föreningarnas verksamheter och projekt.
De som känner till Gardell vet att han är en anhängare av att politisk islam vinner mark och flyttar fram positionerna. Professorn har arbetat hårt för att polera Muslimska brödraskapets anseende, som han hävdar är missuppfattat av omvärlden. Hur långt kommer det att behöva gå innan Gardell syns på samma sätt som Omar? Dokumentationen över Gardells ställningstagande och relationer till Muslimska brödraskapet finns tillgängligt för alla som är intresserade. Hur kommer det sig att Gardell fortfarande anses vara en seriös och kompetent person när han vid otaligt många tillfällen försvarade en rörelse som är direkt odemokratisk?
Kanske är det professorstiteln som bländar eller okunskapen om islam bland allmänheten som möjliggör hans position som sakkunnig, eller välvilja och uppriktig intention att vilja mötas? Kanske är det mycket på spel för de som lyft fram Gardell som sakkunnig att ändra sig eller göra avbön för stödet till en islamistkramare? Sanningen ligger nog i ett gränsland av alla förklaringar.
Mitt i förvirringen finns det också konstruktiva krafter som verkar för att tydliggöra begreppen och lyfter fram skillnaden mellan muslimer och islam. En distinktion som är avgörande för såväl lagstiftningen - individer har rättigheter inte religioner - som för arbetet för integrationen. Allt fler höjer sina röster, även icke muslimer, mot sammanblandningen av muslimer och islam. Om organisationer och stiftelser vill skapa möten och motverka fördomar mot muslimer bör de sky alla projektansökningar som ska lära ut den "rätta" islam.
Det är som att finansiera initiativ som vill verka för att sprida den rätta liberalismen. Med andra ord ideologisk styrd verksamhet. En rimlig följdfråga är: Vem definierar den rätta islam? Muhammed Omar hävdar att han har svaret.
Dilsa Demirbag-Sten