Helggubben ska köpa en vattenkokare. Jag har talat om för honom att han inte behöver det. Han kan få min. Den borde han gilla, för det är han själv som har köpt den.
Jag har aldrig brytt mig om design. Vem som ritat ett klädesplagg eller en pryl är totalt ointressant. Det viktiga är att jag själv gillar grejen.
Men att design i vissa lägen är mycket viktigt gick upp för mig när jag fick den här vattenkokaren i present av Helggubben.
Det största problemet är inte att den är lika gracil som en soptunna med handtag, utan att den är komplett oduglig för alla utom möjligen jätten Magnus Samuelsson.
Förlåt, älskade Helggubben! Jag är själv inte direkt finlemmad, men exakt hur tänkte du när du bestämde dig för den här soptunnemodellen?
Kolla på handtaget! Upptill, där man vill hålla, är det tjockt som ett basebollträ. Till och med när denna vattenkokare är helt tom är den svår att manövrera. Full ska vi inte tala om.
För att nå runt handtagets övre del krävs rejäl råstyrka och nävar stora som dasslock.
Eftersom jag varken har det ena eller andra måste jag alltså hålla i handtagets nedre, smalare, del. För att klara av att lyfta och hälla måste jag sedan viktbalansera med hela min överkropp i en mycket märklig bakåtlutad kroppsställning, som om jag var i färd med att dansa limbo och inte alls bara ta mig en kopp te. Det i sin tur gör att vinkeln på den utsträckta armen blir väldigt märklig (för att inte skålla mig) och det gör skitont i handleden.
Slutligen: det går inte att hälla ur den. Hälften rinner längs kannan och hamnar överallt utom i tekoppen.
Jag skulle så gärna vilja träffa den som designat min vattenkokare och då skulle jag säga, mycket vänligt:
"Det finns så mycket man kan göra här i livet, så många spännande yrken. Och du ... tror du inte att det finns nåt för dig som är bättre än att just designa hushållsredskap? Flintstone kanske behöver grovt tillyxade nya möbler till exempel. Snälla du, fundera åtminstone på det."