En riksdagsledamot bloggade om hur hon hade besökt föräldrakooperativet Nyckelpigan och där bjudits på prinsesstårta, en lyx som inte hörde till kooperativets vardag men som var ämnat sätta guldkant på politikerbesöket. En annan vecka berättade hon om hur hon tog sig fram genom staden på en solcellsdriven cykelmoped hon fått låna av ett miljöprofilerat företag. En studieresa hon ofta refererade tillbaka till handlade om en vecka på en fjällstation där hon studerat utrotningshotade fjällugglor. "Så engagerad hon är!" sa de som följde hennes göranden. "En som sannerligen tar sig tid att vara ute i verkligheten" konstaterade andra imponerat.
Vid samma tid fanns en annan riksdagsledamot. Hon bloggade också, och berättade om hur hon besökte ett stort oljeföretag för att lära sig mer, fick låna en märkesbil av miljöinriktad modell och gjorde studiebesök på ett kärnkraftsverk för att studera ny teknik. Samma personer som beundrade den andra politikern skrädde inte orden. "Hon är köpt!" "Hon borde avgå!" "Hon lever inte i verkligheten!"
Efter den samhällspolitiska stormen härom veckan som bedarrade i och med att åklagaren lade ner förundersökningen börjar det äntligen komma lite sansade inlägg i debatten om politiker och deras relationer till omgivningen. Det är på tiden, ty under några dagar bevisade vi återigen att svenskarna är mer än i anatomisk mening ett i majoritet blåögt folk.
Den svenska självgodheten möjliggör för den typ av "drevlogik" som Sofia Arkelsten blev centrum för. Eftersom alla "vet" att Sverige är ett så välordnat, demokratiskt och rättskaffens land går det att sälja enorma mängder lösnummer på att hänga ut en person såsom hotet mot denna självbild.
Men vad som är uppenbart när krutröken lagt sig är att vi uppenbarligen inte har bemödat oss att resonera kring de relevanta frågeställningarna kring integritet och påverkan som hör till demokratin. För att den diskussionen skulle komma igång krävdes kombinationen av Sofia Arkelstens nyvunna status som medial tolvtaggare och det faktum att hon som politiker faktiskt är ovanligt transparent med sina förehavanden.
Förslagen som nu uppkommer; krav på öppnare redovisning kring sådant som skulle kunna benämnas förmåner för politiker och partier, är rimliga och relevanta. Man kan hoppas att det leder någonvart, att de som skanderat "Avgå!" har ett djupare intresse än att agera mobb, och att en sådan diskussion också omfattar frågorna som för såväl vänster som höger är obekväma; frågan om varifrån deras pengar kommer. För Sverige är alltjämt i vissa avseenden en bananrepublik.