Det är något av det vackraste jag vet. Vart fjärde år går alla grannar åt samma håll. Par om par, ibland med någon halvvuxen steget bakom, porlar vi fram mot vallokalen, några i taget, hela söndagen igenom. Lugnt och bestämt lägger medborgarna grunden för de närmaste fyra årens politik.
Men det finns en hake. Valrörelsen säger inte längre lika mycket.
Det är synd och skam, men tyvärr är det så det har blivit. Jag har levt och arbetat i politikens närhet sedan slutet av 1960-talet. Förr om åren spände alla lobbyister krafterna inför valrörelsen: hur ska vi få upp våra frågor på dagordningen? Nu är den motsatta reaktionen på väg: hur ska vi se till att våra frågor inte fördärvas av valrörelsen?
Årets valrörelse var det mest ohämmade röstfiske jag upplevt. När demografin äntligen kom in i debattens mitt blev det ändå alldeles fel. Den kom inte in som de närmaste årtiondenas största svenska utmaning - vilket den nog är - utan tvärtom: hur ska vi få alla 40- och 90-talister att rösta på just vårt block?
I stället är det åren närmast efter valet som blivit samtalens och idéernas tid. Då kan både allmänhet och politiker pröva nya tankar utan att behöva snegla alltför mycket på Sifo. Politiken behöver lugn och ro för att orka med svåra kursomläggningar. Med (SD) i riksdagen blir det så mycket mer angeläget. Då kan man hitta det samförstånd över blockgränsen som är nödvändigt för stadgan i styret.
Det finns flera områden som pockar på sin tur. Ett par månader tillsatte regeringen äntligen den stora utredningen om socialförsäkringarna. Eftersom socialförsäkringarna står för bortåt 40 procent av de offentliga utgifterna är detta en av de viktigaste framtidsfrågorna, när åldrandet ökar utgiftstrycket och arbetskraften krymper.
Men på sikt är produktiviteten mycket viktigare. Att befolkningen åldras kan man delvis parera genom att mobilisera arbetsmarknadens reserver (ohälsan, trösklarna, förlänga tiden i arbetslivet), men det minskande arbetsutbudet drar ändå ned tillväxten. Då blir produktiviteten ännu viktigare för att skapa nya resurser för framtidens välfärd. Detta borde bli mantrat för nästa regering, vilken röra den än hämtas ifrån.
Det gäller i hela arbetslivet. Om produktiviteten bara ökar inom industrin driver det upp hela arbetsmarknadens löner. Då kommer kommunerna bara att ha råd med hälften så många anställda om 20-30 år. Därför måste nästa stora produktivitetsdelegation handla om hela ekonomin, inte bara den privata sektorn.
Och sedan kommer forskningspolitiken, klimatfrågan, Nobelmuseet?
Valet har gett förutsättningarna. Det är nu det roliga börjar.
GUNNAR WETTERBERG