Debatten som följt på Omar Mustafa- affären har delvis kretsat kring vad islamofobi är. Velighet och osäkerhet inför vad islamofobi kan vara har gjort det möjligt att avfärda legitima och relevanta åsikter om islam eller islamisk religionsutövning som islamofobiska. Därmed har islam hamnat i en särställning gentemot alla andra idéer och rörelser som i en demokrati får räkna med att utsättas för kritik och ifrågasättande.
Problemet börjar i begreppet islamofobi som signalerar att det skulle vara moraliskt oacceptabelt att kritisera islam. Om begreppet islamofobi däremot byts ut mot muslimofobi är delar av problemet löst i och med att begreppsbytet i sig sätter andra gränser för vad som är legitimt.
Naturligtvis är islam lika lite som något annat idésystem eller annan trosuppfattning fredat från kritik. Kritiska åsikter, om Koranen, Muhammed eller något annat som av troende muslimer hålls heligt, kan utifrån demokratiska sekulära värderingar inte ses som ett problem, eller likställas med andra fördomar eller rasistiska åsikter. Det gäller även religionsutövning eller åsikter uttryckta i religionens namn som inte överensstämmer med västvärldens humanistiska principer. Imamer eller andra som uttrycker sig föraktfullt mot homosexuella, kvinnor, judar eller andra grupper, eller muslimer som exempelvis menar att Koranen av alla måste behandlas med mer vördnad än någon annan bok får räkna med kritik om de vill leva i sekulära demokratier.
Men när den legitima kritiken av islam eller dess religiösa uttryck övergår i att tillskriva människor åsikter eller karaktärsdrag för att de på något vis anknyter till islam är gränsen överskriden. När religiösa eller sekulära muslimer påstås vara ett homogent kollektiv med gemensamt religiöst beteende eller gemensam religiös uppfattning för att de i någon mening anser sig vara muslimer, utsätts de för fördomar och rasism. Kritikens legitimitet beror därmed på om den riktas mot en idé eller ett beteende eller huruvida idéer och beteenden tillskrivs människor på grund av att de kan anses ha något samband med islam. Det är således ur ett sekulärt demokratiskt perspektiv ett legitimt och korrekt påpekande att Koranen anbefaller män att slå sina hustrur om de inte gör som de blir tillsagda, och att det inte överensstämmer med västerländska humanistiska värderingar. Däremot skulle påståendet att alla muslimer slår sina fruar för att det står i Koranen, eller att hustrumisshandel är unikt för muslimer, vara oacceptabelt.
Ett begreppsbyte från islamofobi till muslimofobi skulle sannolikt bidra till att gränserna tydliggjordes. Det borde underlätta samtalet och försvåra det för gaphalsar som inte står ut med att islam kritiseras. Framför allt blir det enklare att bekämpa och bemöta oacceptabel muslimofobi.