Det är i första hand recensioner av boken som fokuserar mer på Hassans bakgrund än på texten i sig som jag finner anmärkningsvärda. Naturligtvis saknas det inte recensioner som ägnar sig åt att anpassa Hassan till sin egen föreställningsvärld. Hassans berättelse om sin barndom används inte helt oväntat av rasister som genom hans berättelse vill bekräfta sina egna fördomar om muslimer eller araber.
I deras fall förekommer överhuvudtaget ingen analys över bokens litterära kvalitet. Men å andra sidan har boken också hyllats precis för vad den enligt Hassan vill vara – en personlig berättelse utan anspråk på att representera någon.
Boken diskuterades på kulturhuset i Stockholm den 9 april utifrån olika perspektiv. En av dem som bjöds in för att presentera sin åsikt om boken var Amanj Aziz. Själv beskriver han sig som aktivist och samhällsdebattör. Den 1 april använde han en recension av Hassans bok för att lära läsarna vad ”internaliserad rasism” är.
I korthet infinner sig fenomenet då ”rasifierade” personer tillskrivs ofördelaktiga karaktärsdrag av majoritetssamhället, till slut själva börjar tro på det och/eller inte ens försöker opponera sig mot det. Fenomenet går alltså enligt Aziz endast i en riktning som godtyckligt bedöms utifrån en föreställning om hur samhällets maktsfärer är beskaffade. Med Azizs sätt att resonera är det alltid icke-vita människor som av vita människor utsätts för företeelsen. Slutligen går det så pass långt att rasifierade personer helt enkelt söker efter berättelser som ska bekräfta andras fördomar.
Den yttersta konsekvensen av Aziz teori blir problematisk inte minst för honom själv. Ty om Aziz resonemang förklarar ett allmänt tillstånd riskerar alla berättelser som kommer från någon med utomeuropeisk bakgrund att vara resultatet av majoritetssamhällets förväntningar eller fördomar. Därmed skulle också berättelserna diskvalificeras från att vara autentiska litterära hantverk. De som skriver berättelserna blir snarare lika osjälvständiga som karaktärslösa och kvar blir endast Aziz som kan påpeka deras misstag.
Om dessutom fördomar endast går i en riktning blir resultatet av Aziz resonemang en grov generalisering av det han kallar för ”majoritetssamhället” som enligt honom, om inte annat, åtminstone har hudfärgen gemensamt. Vad det bör kallas överlåter jag åt Aziz att förklara.
Eli Göndör
fil.dr. i religionshistoria med inriktning mot islamologi och Mellanöstern samt redaktör för ”Religionen i demokratin” (Timbro 2013)