En extrem och pervers ideologi i sinnena hos fanatiker är vad som direkt hotar oss. Under detta finns emellertid en global kris av missförstånd som möjliggör och förvärrar detta extremistiska religiösa hot.
Detta hårda angrepp på islamistisk fundamentalism gjordes av Abdurrahman Wahid som avled strax före nyår. Han förde hela sitt liv en kamp för demokrati och för religiös och politisk tolerans. Han var ledare för en av världens största muslimska organisationer med bortåt 40 miljoner medlemmar. Som Indonesiens president var han den som efter mer än 30 år av diktatur säkerställde det demokratiska styret i världens största muslimska land.
Jag har inte kunnat se att hans död överhuvudtaget uppmärksammats i svensk press. Ändå är den en svår förlust för alla som hoppas på en fredlig samexistens mellan muslimer och anhängare av andra religioner. I en tid då vi dagligen påminns om islamistisk extremism i ord och handling var hans roll som företrädare för en annan sorts islam av världshistorisk betydelse.
Det är alltför få muslimer som vågar ta till orda mot islamistisk extremism. Riskerna att utsättas för en blodig hämnd är alltför stora. Abdurrahman Wahid hade emellertid skaffat sig en så grundmurad ställning i sitt hemland både genom sin djupa lärdom och genom sin förmåga att skapa en folkrörelse kring sin förkunnelse att varken religiösa extremister eller diktatorn Suharto vågade sig på honom.
Han var kanske ingen bra president. Hans ideal och starka övertygelser motsvarades inte av en förmåga att hantera det invecklade och hänsynslösa politiska spel som ersatte diktaturen. Men att han utmanövrerades från presidentposten redan efter två år hindrade inte att hans presidenttid satt outplånliga spår. Viktigast var kanske att han hade modet att avsätta den mäktige säkerhetsministern general Wiranta och därmed fastslå att makten låg hos de valda politikerna och inte hos militären. Han spelade också en stor roll i den process som ledde till självständighet för Östra Timor.
Gus Dur, som han allmänt kallades, hävdade att islam är en religion av tolerans och fred och att religionen skulle verka oberoende av staten. Det hot han såg om en växande uppslutning bakom islamistisk extremism hade enligt honom sitt ursprung i den av oljepengar välfinansierade wahabismen med sitt ursprung och fortsatta förankring i det religiösa etablissemanget i Saudiarabien. Det är ironiskt att det är just Saudiarabien med sina nära politiska band till USA som sprider en fanatisk och fundamentalistisk variant av islam som i sin tur utgör grogrunden för islamistisk terror.
Denna islamistiska fundamentalism kan bara bekämpas av muslimer med en annan tro. Det var därför Gus Dur var en så oerhört viktig ledare. Fanatismen har sitt ursprung i Mellanöstern. Ska den kunna motverkas är det knappast i första hand i Europa där alltför mycket av den muslimska förkunnelsen just sköts av dem som sänts ut eller finansierats från Saudiarabien. I stället måste motoffensiven komma från de stora muslimska rörelserna i Ostasien där konfrontationen med andra religioner fostrat en helt annan tradition av samexistens. Av dem som företräder denna toleranta tradition var Abdurrahman Wahid den viktigaste.
Där fundamentalisterna ser islams framtid i ett återvändande till dess forntid ville Gus Dur i stället öppna islam mot andra idéer, inte minst de västerländska. När han tvingades lämna presidentposten var det inte den han mest saknade, sa han, utan sina förlorade 29 inspelningar av Beethovens symfonier.
Ernst Klein var Östgöta Correspondentens chefredaktör 1990-98.