Som helt ung blev Rudbeck en av flera forskare som ungefär samtidigt upptäckte lymfkärlen (och drogs in i en bitvis bitter polemik om vem som var först). Sedan återvände han till Uppsala. Det eftervärlden minns är framförallt Atlantican, det herostratiska försöket att förlägga världens uppkomst och mitt till Sverige, enkannerligen Uppsala. Hur kunde en skolad naturvetare ge sig ut på sådana fantasterier?
Det som kunde ha blivit lika märkvärdigt var Campus Elysii (Glysisvald, Elyseums fält). Rudbeck föresatte sig att utarbeta ett planschverk över världens alla kända växter. Han skaffade andra botanikers planschverk och byggde upp ett stort herbarium, han samlade mängder av örter och lökar i sin egen trädgård, han skickade ut studenter på exkursioner härs och tvärs, med sonen Olofs (den yngre) resa till Lappland som den mest spektakulära.
Blomboken blev ett makalöst projekt. Så kallades den redan när det begav sig, och nu är det titeln på Karin Martinssons och Svengunnar Rymans bok om och med Rudbecks mödor (Prisma). Han satte hopar av studenter i arbete på att teckna och måla. Sammanlagt blev det flera tusen bilder, varav Martinsson och Ryman valt ut drygt 500 planscher. Många avbildades efter levande förlagor, andra gånger hade man herbarier till stöd, men ibland fick man nöja sig med svartvita planscher ur andra verk och gissa sig till färgerna med stöd i växternas namn. Somt blev svindlande vackert, annat är ganska medelmåttigt - och en del är tämligen säreget, en röd flugsvamp som knappast är av denna världen.
Det var många inblandade. Sonen Olof den yngre hyllas av utgivarna som den skickligaste, men hans systrar stod honom inte långt efter. Näst efter Olof d.y. kommer min anmoder Wendela med 397 teckningar, medan hennes blivande man Peter Nobelius står för 114. På en plansch är signaturen WR försedd med en brudkrona, kanske den förste Nobels uppvaktning av sin käresta.
Det allra mesta brann upp 1702 - större delen av de redan tryckta banden, underlagen, de utskurna tryckstockarna och många planscher. Men något räddades ändå. Det är spillrorna som Martinsson och Ryman samlat till en av de vackraste böckerna på länge.
Utgivarna skriver små essäer om varje blomma, om användningen, i läkekonst och jordbruk, Rudbecks noteringar om hur han skaffat dem, och vad det blivit av växterna sedan dess - sammetstagetes har krympt från halvmeterhöga till nästan krypande låga sorter. Här finns både de svenska namn som Rudbeck använder, dagens benämningar och de latinska namnen. Läsaren grips av ett våldsamt habegär, till blommor som en gång fanns i varje trädgård, men som sedan länge gått ur den allmänna handeln. Tänk att få dra upp vit krollilja, afton- och morgonstjärna - men var ska jag få tag i dem?
Utgåvan följer indelningen i ursprungsverket, där sparrisen hamnade bland barrväxterna, matlök och purjo huller om buller med hyacinter och tulpaner, och med den stackars potatisen (som Rudbeck kallar peruvianisk nattskatta) utan knöl. Det var en röra som skulle inspirera till nya tag. När den unge Linnaeus kom till Uppsala lät Olof d.y. honom bli demonstrator i trädgården och informator för sina tre yngsta söner. Smålänningen fick använda professorns botaniska bibliotek, och så småningom blev det informatorn som gjorde något åt den elyseiska röran?
Det här är en bok för hela sommaren - de sju blommorna under huvudkudden blir en vitter lek i morgon kväll!
Gunnar Wetterberg