De senaste månaderna har jag läst om Wallenbergarna på längden och tvären. Jag började med Ulf Olssons nyutkomna Finansfursten. K A Wallenberg 1853-1938 (Atlantis), men arbetade mig sedan bakåt, utåt och framåt. Göran B. Nilsson har skrivit flera böcker om Knut Agathons far, André Oscar; Torsten Gårdlund om K A:s bror, Marcus sr; Ulf Olsson även om näste Marcus; och Olle Gasslander om Stockholms Enskilda Bank under årtiondena runt förra sekelskiftet. Det ger perspektiv på helgernas tv-serie.
Det är en makalös historia. Släktens betydelse sammanfaller nästan helt med Sveriges moderna historia. Med all respekt för Linköpingsbiskopen Marcus och hans författarbror Jacob, så börjar ändå historien med André Oscar - sjöofficeren som blev ångbåtskapten, grosshandlare och så småningom bankman och politiker. År 1856 grundar han Stockholms Enskilda Bank, den första moderna affärsbanken, och sedan dess har familjen stått i det svenska näringslivets mitt.
Historien är inte lika såpad och självklar som den kan te sig med facit i hand. Det hade kunnat gå överstyr redan på A O:s tid. Banken hade köpt på sig alldeles för många järnvägsobligationer och skakades djupt av 1878-79 års finanskris. Sonen Knut Agathon fick resa runt i Europa och vädja till Enskildas bankförbindelser om fortsatt kredit. Till slut räddade staten banken (har ni hört den igen?). En statlig fond hjälpte bankerna att hantera obligationerna, och Wallenbergarna kunde komma igen.
Det finns mörka inslag. A O drev sina barn hårt: det vaskade fram K.A. och Marcus sr att föra verket vidare, men det knäckte åtskilliga av deras många syskon. De hårda kraven gick igen från generation till generation, med tragisk kulmen när Marc Wallenberg begick självmord i samband med fusionen mellan Enskilda och Skandinaviska Banken.
Konkurrensen när oginheten mellan brödraparen. Marcus jr och Jacob hamnar i öppen konflikt just om fusionen. Mellan K A och Marcus sr byggs spänningen upp, årtionde för årtionde, tills Marcus mot slutet av sitt liv tar heder och ära av sin halvbror i anteckningar för de efterkommandes uppbyggelse. Amiralsdotterns son gräver djupt i akterstäderskans rötter, och menar att hennes son K A var "en fullblodig zigenare till sin läggning; han var lat och ohederlig på alla sätt, men han var intelligent och förstod sig mästerligt på att dupera folk".
Sådant är inte vackert. Men frågan är om det ändå inte är honom eftervärlden ska vara mest tacksam emot. Ingen har ännu skrivit släktens samlade historia, vägt medlemmarnas insatser mot varandra och funderat över hur var och en hanterat sin tids möjligheter, men jag undrar om man inte skulle stanna för att det är Marcus sr som är mest Wallenberg. A O är grundaren, K A återställer bankens finanser genom skickliga obligationsaffärer, Jacob och Marcus jr styr sfären från trettiotalet in i rekordår, folkhem och regleringsekonomi.
Men Marcus sr var industrialisten. Från slutet av 1800-talet och framåt är han inblandad i den ena rekonstruktionen och företagsgrundningen efter den andra. Han har en imponerande förmåga att begripa hur man ska slå mynt av nya tekniska och naturvetenskapliga rön. Han möter ingenjörer och forskare som låtit siffrorna skena, han sätter deras skapelser på fötter, hittar kombinationsmöjligheter mellan olika företag, lånar ut pengar från banken, både till bolag på kneken och till hugade aktiespekulanter - och blir rikare och rikare, men framför allt mäktigare och mäktigare.
Det är Wallenberg, men det är också Sverige. Ur detta växer vad som numera kallas kluster, företag som alltsedan dess stått sig väl i konkurrensen på de internationella marknaderna. Bankväsendet hade kanske klarat sig utan A O, men jag tror att Marcus sr gjorde skillnad i Sveriges industriella utveckling.
GUNNAR WETTERBERG
POLITISK KRÖNIKÖR