I går kungjorde företagets informationschef att löneutbetalningarna ställs in. Beskedet levererades med obefintlig framförhållning. Det säger sig självt att förstämningen är djup bland de 3 500 anställda.
Uthålligheten hos Saabs personal har varit beundransvärd. Under de senaste åren har medarbetarna kastats mellan nattsvart förtvivlan, misströstan och ett litet flämtande hopp. Att då vänta till dagen före midsommar med beskedet om inställda löneutbetalningar framstår som sällsamt grymt.
Under de senaste åren har den ena självutnämnda räddaren efter den andra anmält sitt intresse för att som ägare undsätta det traditionsrika bilmärket, men när det väl kommit till kritan har de antingen kastat in handduken eller underkänts av olika skäl.
I mars gav den omvittnat uthållige och respekterade Jan Åke Jonsson upp och lämnade Saab efter sex år som vd. Den tilltänkte efterträdaren Nils-Johan Andersson hoppade av innan han ens hunnit börja. Sedan dess har förvirringen kring bolaget och ägarna bara accelererat, och frustrationen bland underleverantörerna lett till inställda leveranser och produktionsstopp. Hoppet står nu till kinesiska Pang Da och Youngman.
Hur har det kunnat gå så illa? Utan att vara bilindustriexpert kan man väl konstatera att det är utomordentligt svårt att driva ett litet och förhållandevis smalt bilmärke på en globaliserad marknad som präglas av stordriftsfördelar. Men än mer relevant är frågan: Hur har Saabdramat kunnat pågå så länge?
Stoltheten över vad svensk ingenjörstradition kunnat frambringa är en viktig förklaring. De bilar som genom åren rullat ut från fabrikerna i Västsverige kännetecknas av kvalitet, säkerhet och design. De har bidragit till att stärka vår svenska självbild. Liksom ABBA. Astrid Lindgren. Robyn. Roxette. Som så många svenskar på resa utomlands brukar jag titta till uppskattande när jag ser en Volvo eller en Saab. Men när stoltheten övergår i bristande rationalitet och drömmar finns det anledning till oro.
I Saabdramat har det varit förbluffande att se de aktörer som gjort entré på scenen. Inte alla har haft den tyngd eller trovärdighet som man kan förvänta av dem som ska driva ett hårt sargat företag i en bransch präglad av stark strukturförändring. Men kärleken är ju känd för att förblinda, och det gäller uppenbarligen även kärleken till ett aktat varumärke.
Åtskilliga gånger har krav rests på att regeringen ska gå in och backa upp dessa intressenter. Även om man bedrövas med Saabarbetarna bör vi tacka näringsminister Maud Olofsson för att hon orkat stå emot propåerna om statliga stödpaket till en blödande verksamhet.
OIofsson gör klokt i att även framgent hålla emot. Saabs framtid avgörs inte av regeringen, utan av om Saab lyckas sälja sina bilar. Tyvärr talar dock mycket för att det inte blir något lyckligt uppvaknande ur denna midsommarnattsmardröm.