Kri(s)kommissionens rapport var ingen rolig läsning. Gnäll, vemod, nostalgi - alldeles för lite om hur bra väldigt mycket faktiskt går, och vad man kan göra för att få det att gå ännu bättre.
Bara så tror jag man kan få med sig så mycket medelklass som behövs för att regera. Det är på entusiasm man vinner val, inte felfinneri. Många känner inte igen sig i eländesbeskrivningen. Visst, på marginalen har inkomstskillnaderna ökat, men Sverige tävlar fortfarande med Norge om att vara det mest jämlika landet i Norden. De flesta är väl medvetna om hur mycket bättre vi fått det sedan 1990-talskrisen. Det är farligt att beskriva en "verklighet" som folk inte känner igen.
Begravt och undanskymt i rapporten finns en rad uppslag som det skulle gå att göra ett utmärkt framtidsprogram av: infrastrukturen för att skona miljön och vidga arbetsmarknaderna (med Ostlänken som självklart inslag), skolan (men kärnfrågan duckar man: lärarlönerna måste höjas för att dra bra sökande), kompetensförsäkringen så att var och en kan hitta nya vägar i arbetslivet, plusjobben som trampolin för dem som hamnat vid sidan av. Det är sådant som en ny partiledning skulle kunna samla för att peka framåt.
Annat är långt mer betänkligt. Rapporten att pensionssystemet är underfinansierat och att det är synd att antalet arbetade år spelar så stor roll. Jag undrar hur mycket man har tänkt när man skrev det. Om man ska lägga in så mycket pengar att bromsen aldrig slår till (för det är väl det som menas med "underfinansiering") och låta alla få lika mycket oavsett hur länge de arbetat, då är det ett recept på en hög och dyr folkpension.
Det kommer att kräva en rejäl höjning av egenavgifterna, men kostnaden stannar inte vid det. De senaste åren har trenden mot stadigt sjunkande pensionsålder äntligen brutits, och de flesta tror att de orangea kuverten bidragit. Om kri(s)kommissionens rader skulle bli praktisk politik, då kommer vi att få betala kraftigt ökade pensionskostnader - och samtidigt blir det färre som arbetar ihop dem. Mer eftertryckligt kan man inte slumpa bort en av de klokaste reformerna som socialdemokratin medverkat till i sen tid.
Sedan kan jag sakna de riktigt djärva tankarna.
? Allmän samhällstjänst, nu när värnplikten avskaffats, för integrationen och för att ge fler möjlighet att bekanta sig med vården och omsorgen som arbete.
? Ett förenat Norden, för att stärka rösten i världen och bredda basen för tillväxten.
? Återta den gemensamma styrningen av gymnasierna.