En förälder bör inte - när den godistjatande treåringen kastar sig på golvet framför mataffärens lösgodisdisk och tjuter - söka upp golvyta framför charkdisken och göra likadant.
En förälder bör inte - när tonåringen skriker oförskämdheter och smäller i dörrar - visa sin överlägsna auktoritet genom att vräka ur sig alla svordomar man kan och samtidigt hoppa sönder platt-tv:n.
En förälder bör inte - när ett barn gör sig rejält illa eller blir mycket skrämt - själv bryta samman och med rösten i falsettläge gapa "herregud, herregud, vad ska vi ta oss till?"
Men ibland är man mer grottmänniska med reptilreflexer än en Sansad Vuxen och beter sig precis så omoget som man försöker intala sina barn att inte bete sig.
Nyligen betedde jag mig så. Huset hade varit fullt av människor hela helgen och jag tyckte jag varit tjudrad vid spisen. Bor man på vischan krävs mycket matlogistik, eftersom jag väldigt ogärna vill åka en mil till affären om vi plötsligt blir nio till middag i stället för förväntade fem.
Knappt hinner jag börja laga en måltid förrän det är dags att fundera över vad som ska tinas till nästa.
Därtill har jag skämt bort min stjärnfamilj. Här kommer inga pulvergrejer in. Det är helt självpåtaget ska jag skynda mig att säga.
Det har inget med präktighet att göra. Jag är bara av den åsikten att om man nu måste äta så kan man lika gärna äta riktigt gott, inte bara fylla buken. Och laga mat är ju jättekul!
Någon gång i halvåret infinner sig dock känslan av att mitt enda berättigande är som serviceinrättning och så var det dag tre, den här speciella helgen. Alla var mätta, köket städat för femtioelfte gången och diskmaskinen återigen urplockad och nyladdad.
Precis då frågade ett av de matglada barnen lystet vad det skulle bli till kvällsmat. Varpå jag hör mig själv pms-irriterat fräsa: "Inte fan vet jag. Vi får väl se vad du tänker laga!"
Det är inget konstigt att ett barn får i uppdrag att stå för maten, men då måste ju barnet ha fått reda på det. Men det där! Så lågt. Jag kände mig som värsta instabila psykomorsan.
Jag skämdes väldigt efteråt. Och bad om ursäkt förstås. Det var åtminstone en smula moget.