Är det Israels fel att landet efter 60 år fortfarande inte fått fred? Det finns inget enkelt svar på den frågan.
Det är nämligen möjligt, för att inte säga troligt, att Israel genom sitt agerande försvårat ansträngningarna att skapa fred.
Kanske skulle till exempel en klokare israelisk politik ha kunnat förhindra att Hamas vuxit sig så starkt som det nu gjort. Grundpelaren i Hamas program är att hela Palestina tillhör de muslimska palestinierna genom en helig förläning från Gud. Varje erkännande av Israel eller förhandling om fred är därför ett brott mot Gud.
Många anser trots detta att det är nödvändigt att involvera Hamas i fredsprocessen. Tanken är begriplig med hänsyn till Hamas starka ställning bland palestinierna. Den är emellertid obegriplig om man tar Hamas program på allvar.
USA:s förre president Jimmy Carter tillhör dem som är starkt kritiska mot den israeliska politiken och som tror att det går att få Hamas att acceptera en fredsuppgörelse. Han har träffat Hamas ledare som lever i exil i Syrien och av denne lyckats klämma fram ett mångtydigt besked om att Hamas kan tänka sig en långsiktig vapenvila om palestinierna godkänner en av president Mahmoud Abbas framförhandlad fredsuppgörelse.
Detta ses av Carter som ett mycket uppmuntrande budskap, men han bortser då från att det inte finns ens minsta antydan i budskapet från Damaskus om att Hamas tänker delta i fredsarbetet.
De israeliska bosättningarna på ockuperad mark strider mot folkrätten och har uppenbarligen skapat stora problem för den israeliska regeringen om man lyckas uppnå ett fredsavtal. I det läget måste nämligen de flesta, om också troligen inte de största, av dem utrymmas.
Det kommer att stöta på större motstånd än utrymningen av bosättningarna i Gaza, som var svår nog. Samtidigt måste man konstatera att fredens sak inte stärktes av att israelerna lämnade Gaza, tvärtom. Utrymningen gav Hamas möjlighet att sätta igång med raketanfall i stor skala.
Så någon garanti för fred kommer en liknande utrymning på Västbanken verkligen inte ge. Slutsatsen måste bli att det var ett misstag att bygga upp bosättningarna, men att en reträtt kanske förvärrar läget.
Svenska folkrättsexperter anser att ockupationen strider mot folkrätten. Professor Owe Bring förklarade nyligen för mig att Israel visserligen hade all rätt i världen att ockupera områdena efter sexdagarskriget 1967, men att "det ligger i sakens natur" att en ockupation måste upphöra efter några år.
Till vem man skulle lämna tillbaka områdena eller om den eller de stater som övertog ansvaret för dem hade något ansvar för att säkerställa att de inte användes för nya angrepp mot Israel lyckades han inte klara ut.
Så i motsats till Jimmy Carter eller professor Bring ser jag ingen lösning på Israels fredsproblem och därmed inte heller på palestiniernas elände.
Det finns de som i desperation inför denna situation anser att Israel är dömt att försvinna.
Det är en märklig uppgivenhet i betraktande av att alla Israels grannländer mer eller mindre styrs av diktatorer, alla är politiskt instabila och ekonomiskt misslyckade. Israel däremot har inom landet skapat en fungerande demokrati med ett oerhört livaktigt kulturliv och en ekonomi som från nästan ingenting har vuxit sig lika stark som många europeiska länders. Och till framgångarna hör mottagandet av miljoner invandrare, senast från före detta Sovjetunionen där judarna i alla tider utgjort en förföljd folkgrupp.
Detta är lysande fredliga segrar som motiverar att alla demokratins förkämpar runt om i världen sluter upp kring Israel och firar dess 60 årsdag.
ernst.klein@telia.com