Alla som någon försökt sig på att följa amerikansk politisk debatt vet att allt elände skylls på "Washington". Huvudstaden står som symbol för allt som gått snett och för att alla skatter är för höga. Alla presidentkandidater utlovar att om de vinner valet ska de röja upp i svinstian i Washington.
Allt skulle vara så bra om inte de federala myndigheterna och politikerna i kongressen lyckades ställa till allting. Fruktansvärda slösare är de med skattemedlen och svårt begivna på att berika sig själva och sina egna favoritprojekt.
Ändå är det mycket få amerikaner som skulle komma på idén att lösningen skulle vara att den egna delstaten skulle bryta sig ur unionen. Att Texas guvernör nyligen lekte med den tanken ses som ett rent skämtnummer. Och alla vet att det inte finns något val som är lika viktigt som det gemensamma presidentvalet.
Att dollarn ska vara betalningsmedlet såväl i Vermont på östkusten som i Hawaii tusen mil därifrån är en självklarhet. Ingen kommer på tanken att den egna delstatens ekonomi skulle gynnas av en egen valuta. Tvärtom, alla inser att ska handeln fungera utan gnissel måste alla betalningar kunna göras med samma sorts pengar var än i unionen man vill köpa eller sälja.
Lika självklart är det att inga resenärer ska hindras av gränskontroller mellan delstaterna, det behövs inget pass eller visum för att resa från Alaska till Florida.
Men det som är självklart föranleder inga jubelrop.
Samma sak händer nu i Europa. För bara 25 år sedan fick jag som utrikeschef på Expressen besök av den tjeckiska pressattachén som meddelade att i fortsättningen skulle tidningen inte få visum för några journalister ty en sportreporter hade begått den oförlåtliga synden att skriva ett kåseri under sitt besök i Prag trots att han bara fick skriva om sport.
I dag känns en sådan händelse bortom all begriplighet. Europas gränser ligger vidöppna för alla som vill resa. Oftast behövs inte ens ett pass. Fortfarande är vi rätt många som minns strålkastarna och de oändliga köerna för att få varje skrymsle av bilen kontrollerad vid en in- eller utresa i dåvarande Östtyskland. Men vi är ett utdöende släkte. De flesta tar de öppna gränsernas Europa för givet.
Och så klagar man på "Bryssel" för allt man inte gillar. I SVT:s Rapport häromdagen fick svenskarna veta att Sverige är en stor förlorare på EU-samarbetet. Sverige får nämligen inte alls lika mycket tillbaka från Bryssel som vi betalar in till den gemensamma kassan.
Våra avgifter går nämligen delvis till att hjälpa människorna i Europas fattigaste länder. Det är sådant som vi på hemmaplan högstämt berömmer som "fördelningspolitik" eller "rättvisepolitik". Men på ett europeiskt plan ska det beskrivas som en svensk förlustaffär. Har du vunnit eller förlorat på att betala skatt till kommunen, landstinget eller svenska staten? I min kommun går en fjärdedel av kommunalskatten till att betala andra kommuners utgifter.
I partiledardebatten i tv i söndags hävdades att minst 10 000 svenska jobb kunnat räddas genom att Sverige inte är med i eurosamarbetet. Den svenska kronan har störtdykt under den ekonomiska krisen och svenska exportvaror har därmed blivit billigare för andra länder att köpa.
Det är bara det att det som gjort exportvarorna billigare har gjort importvarorna dyrare. Ett fåtal företag har tjänat på affären, men alla svenska konsumenter har förlorat. I euroländerna är det inte längre många som längtar tillbaka till en egen valuta. Euron håller på att bli lika självklar som dollarn. Och visst kan vi klaga över "Bryssel" precis som amerikanarna klagar över "Washington".
Men låt oss inte glömma bort allt det positiva som unionen betyder.
Ernst Klein
Ernst.klein@telia.com