Efter sexdagarskriget 1967 har Israel ända till de senaste åren setts som militärt oövervinnligt. Den slutgiltiga fredsuppgörelse som FN:s säkerhetsråd beordrade bara några veckor efter kriget lyser däremot fortfarande mer än 40 år senare med sin frånvaro.
Osloöverenskommelsen för femton år sedan som skulle öppna för ett fredsavtal med palestinierna har försämrat läget för Israel. De palestinska protesterna begränsar sig inte längre till stenkastning. Enbart i Gaza finns en väpnad armé på 15 000 man med det uttalade målet att bidra till att krossa den judiska staten och återupprätta ett muslimskt herravälde över hela Palestina.
Israelerna gick i Oslo med på att palestinierna skulle få ha väpnade styrkor inom de ockuperade områdena mot att den palestinska ledningen garanterade att den för all framtid avsvurit sig terrorn som vapen. Hamas som den gången ännu sågs som en förhållandevis betydelselös palestinsk extremistgrupp accepterade aldrig Osloavtalet. Tvärtom, i sin grundläggande stadga talar man om dem som sluter fred med Israel eller bara förhandlar med Israel som förrädare mot islam som kommer att drabbas av Guds straff.
Idag kontrollerar Hamas Gaza efter att ett nytt israeliskt fredsexperiment iscensattes av den dåvarande premiärminister Ariel Sharon för tre år sedan. Sharon räknade inte med att en fredsuppgörelse skulle vara möjlig, men han hade kommit att se ockupationen som en belastning för Israel.
Därför tänkte han dra tillbaka de israeliska trupperna samtidigt som han började bygga en i princip ogenomtränglig mur mot Gaza och Västbanken. Sommaren 2005 lämnade de israeliska trupperna Gaza och de israeliska bosättarna där tvångsevakuerades. Tanken var att i nästa steg tömma huvuddelen av bosättningarna på Västbanken samtidigt som muren skulle hålla ute alla palestinska terrorister.
Men Gazas befrielse från den israeliska ockupationsmakten blev inte början till en fredlig utveckling för områdets 1,5 miljoner invånare. I stället utbröt ett palestinskt inbördeskrig som till slut vanns av Hamas som i stället för fred satsade på krig mot Israel. Muren hindrade visserligen Hamas-terrrorister att ta sig in i Israel, men i stället började man skjuta raketer in över gränsen. Och Israel har aldrig hittat en effektiv metod att avslöja raketbaserna och göra slut på beskjutningen som skapat allt större ångest i den södra delen av Israel.
Israel valde då i stället att genom blockader som hindrade varutillförsel ut och in från Gaza försöka underminera Hamas ställning bland områdets invånare. Blockaderna har nog snarast haft motsatt effekt och lett till omfattande internationella protester.
Kriget mot Hamas bundsförvant Hezbollah i Libanon för två år sedan blev ytterligare ett bakslag för Israel. Den israeliska styrkedemonstrationen ledde till omfattande förstörelse och många dödsoffer. Men ändå kom Hezbollah stärkt ur striderna. Israel hade inte lyckats krossa sin motståndare den här gången. Libanons regering har inte, som Israel hoppades, kunnat skaffa sig kontroll över den islamiska privatarmén. I stället har nya vapen strömmat in från Iran.
Det verkade plötsligt möjligt för en motståndare att allvarligt skada Israel utan att drabbas av förödande repressalier.
Detta är bakgrunden till Israels våldsamma attack mot Gaza sedan Hamas återigen trappat upp sina raketanfall. Den här gången hoppas den israeliska ledningen kunna göra misslyckandet från Libanon ogjort. Israel ska återigen visa sig så förkrossande överlägset att allt motstånd blir meningslöst.
Kommer man att lyckas? Gör man det inte hamnar Israel i djup kris.
Ernst.klein@telia.com