Det klagas ofta över att politiker sviker givna löften. Ännu värre kan det dock bli när de håller fast vid förslag som inte var tillräckligt genomtänkta när de presenterades. Attraktiva löften visar sig tyvärr ofta ha konsekvenser som upptäcks först i efterhand. Hur ska man då göra: hålla fast vid det som lovades eller tänka om och riskera att ses som svikare?
Kristdemokraterna gick förra året till val på två populära löften som inte direkt verkar höra ihop med partiets grundläggande ideologi. Det ena var att avskaffa fastighetsskatten, det andra att sänka bensinskatten.
Att sänka bensinskatten framstår i dag som direkt orimligt med tanke på hur klimathotet dominerar den politiska debatten. Enigheten är stor om att vi måste minska och i längden avskaffa bilismens bensinberoende. Klokt nog verkar nu också kristdemokraterna backa från sitt vallöfte. Fast riktigt bra intryck gör det ju inte när de avfärdar sin egen löftespolitik med att sådant sker i en valrörelse där man med alla medel vill vinna väljare.
Men i övrigt utmärks den kristdemokratiska politiken i hög grad av ett fasthållande vid uppenbart ohållbara vallöften.
Den förra borgerliga regeringen drabbades av ultimativa krav från kristdemokraterna på att man skulle införa ett vårdnadsbidrag, trots att det i spåren av den ekonomiska krisen helt enkelt inte fanns pengar för en sådan reform. Att regeringen föll i valet berodde nog mycket på att den framstod som ekonomiskt ansvarslös. Miljardrullningen till vårdbidraget var ett viktigt bidrag till att den bilden fick trovärdighet.
För den socialdemokratiske finansministern Göran Persson var det sedan en lätt sak att stryka vårdnadsbidraget utan att detta vållade några som helst hörbara protester.
Den nuvarande regeringen har på samma sätt drabbats av kristdemokratisk oböjlighet. Partiet lovade - och fick med sig de andra allianspartierna - att fastighetsskatten skulle ersättas av en låg avgift lika för alla.
Kruxet var bara att finansministern krävde att reformen skulle betalas och inte fick innebära någon total skattesänkning. Resultatet har blivit att många villaägare inte får uppleva någon skattesänkning alls, åtminstone inte någon mera kännbar. Samtidigt sänks skatten dramatiskt för dem som har villor i storstädernas mest attraktiva områden och allra mest för dem som har rena lyxvillor. Den skattesänkningen blir särskilt märkbar eftersom den kombineras med att förmögenhetsskatten samtidigt försvinner.
Var detta verkligen vad kristdemokraterna ville åstadkomma? De som sålt sin bostad och fått uppskov med vinstskatten därför att pengarna gått in i en ny bostad ska nu betala en särskild skatt på uppskovet. Var det verkligen detta kristdemokraterna menade när de sade att fastighetsskatten alltid skulle vara förutsägbar?
Effekten blir i många fall att den som flyttat från en villa till en bostadsrätt får betala mer i uppskovsskatt än den som övertagit villan betalar i fastighetsskatt.
Också den här reformen, som från början sågs som en stor tillgång i valet, blir nu en belastning i nästa val. Det är många väljare framför allt i Storstockholm som får en skattehöjning som följd av det kristdemokratiska löftet att avskaffa fastighetsskatten. Det kan i själva verket komma att avgöra nästa val.
Att hålla sina löften är helt visst en dygd. Men när konsekvenserna blir helt andra än dem man tänkt sig när löftet ställdes ut kräver klokheten ett omtänkande. Varför har kristdemokraterna så svårt för detta?
ernst.klein@telia.com