Så här i efterhand verkar hon vara den enda som gjort rätt.
Aftonbladet borde naturligtvis aldrig ha publicerat beskyllningar som tidningen själv medger att man helt saknar bevis för och som av judar över hela världen omedelbart igenkänts som en klassisk antisemitisk beskyllning av det slag som lett till århundraden av judeförföljelser och som kulminerade i Förintelsen.
Den israeliska regeringen borde inte ha gjort denna tidningsartikel till en fråga om Sveriges hållning till antisemitismen. Sverige är inte ett antisemitiskt land och det vet man i Israel. Enstaka övertramp är inget unikt för Sverige. Förhållandet mellan två demokratiska länder som Sverige och Israel kan inte styras av vad som skrivs i den ena eller den andra tidningen.
Den svenska regeringen har klantat till det genom att man fått för sig att den svenska grundlagen förbjuder ett statsråd att kommentera en enskild tidningsartikel. Detta är rent nonsens. Minsta eftertanke borde ha sagt Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt att de i själva verket säkert varenda vecka uttalar åsikter om vad som stått i olika tidningar. Detta är en naturlig del i en fri debatt och har ingenting med censur att göra.
Vad som är förbjudet för regeringen och andra myndigheter är att ingripa med repressalier mot en tidning som skrivit något förgripligt. Regeringen får inte stoppa en artikel oavsett hur starka skäl man tycker sig ha för att den skulle vålla skada. Det finns sådant som inte får tryckas. Förtal mot enskild person eller hets mot folkgrupp är förbjudna. Men brottet kan bara beivras i efterhand och inför domstol.
Aftonbladets artikel var omdömeslös och har vållat stor smärta hos många judar världen över. Men den är knappast brottslig enligt de snäva regler som grundlagen anger.
Ambassadör Elisabeth Borsiin Bonnier förstod snabbt att en bred israelisk opinion blivit starkt upprörd över Aftonbladsartikeln. Upprördheten riktade sig inte bara mot Aftonbladet utan också mot Sverige som inte förhindrat publiceringen av vad man såg som ondsinta beskyllningar.
Ambassadören ville ge sitt bidrag till att dämpa upprördheten. Därför skrev hon ett pressmeddelande där hon kraftfullt tog avstånd från beskyllningarna. I den ursprungliga versionen hette det att hon gjorde det på den svenska regeringens vägnar. Men troligen efter ingrepp från UD i Stockholm tog hon bort denna formulering. Samtidigt underströk hon att den svenska yttrandefrihetslagen innebär att det endast är tidningens utgivare som kan ställas till ansvar för omdömeslösa publiceringar.
Sedan detta meddelande skickats ut fick någon på UD för sig att det var fel att på det sättet försöka lugna de upprörda israeliska stämningarna. Man tog avstånd från ambassadörens uttalande. Detta var en dumhet som bäddat för den upptrappade krisen mellan de två länderna.
Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hade kunnat rädda situationen om de någon av de kommande dagarna vågat säga vad de tyckte om artikeln. Men någon hade lurat i dem att detta vore ett grundlagsbrott. Även socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin lider av den villfarelsen och har till och med KU-anmält Carl Bildt därför att denne inte agerat hårdare mot ambassadören.
Nu har det hela istället utvecklats till en jätteaffär som bara kan glädja de mest inbitna antisemiter och israelfiender.
Ernst Klein
Ernst.klein@telia.com