Istället har vi fått en valkampanj från den samlade oppositionen som går ut på att det tidigare välfungerande välfärdssamhället nu håller på att rasa samman. Ett av de mera extrema utslagen av denna propaganda var när Socialdemokraternas Magdalena Andersson påstod att Sverige skulle bli som Grekland om Alliansen fick fortsätta. I beskrivningen av eländet finns i grunden ingen skillnad mellan oppositionspartierna. Däremot är förklaringarna till eländet olika. För Sverigedemokraterna beror katastrofen på invandrarna. För de andra oppositionspartierna handlar det istället om att det är Alliansens skattesänkningar som ställt till det.
Det finns en grundläggande besynnerlighet i den förklaringen. Den är att skattesänkningarna ju handlat om den statliga skatten. Vård och skola däremot betalas med kommunal- och landstingsskatt. Men trots att en rad kommuner och även flera landsting har vänstermajoritet så har vi inte sett hur man någonstans gått in för kraftiga höjningar av de skatter man själv kontrollerar.
Men det mest trista med kampanjen är att talet om välfärdssamhällets sammanbrott helt enkelt inte är sant och att det bidrar till en oro och bitterhet som i grunden skadar tilltron till demokratin – alla politiker misstänks för att inte ha gjort tillräckligt för att slå vakt om välfärden.
Pensionärerna tror till exempel på att deras skatt har höjts av regeringen. Det har den inte. Däremot har den inte sänkts lika mycket som för dem som har ett arbete. Gamla tror också att deras trygghet oavbrutet urholkas. Så är det inte. På 90-talet krävde Bengt Westerberg (FP) eget rum för alla på långvården. Bakgrunden var att gamla och sjuka på den tiden var placerade på sjukhusens långvårdssalar. Nu har långvården ersatt av äldreboenden där alla har rätt till en egen lägenhet med egna möbler. Det är naturligtvis en enorm förbättring.
Samtidigt har hemtjänsten byggts ut så att gamla med olika grad av krämpor kan bo kvar hemma och få tillsyn även på natten om så behövs. Det är en myt att de flesta i själva verket längtar efter en plats på ett äldreboende. Från 80-talet minns jag hur kommunen inte kunde ge minsta hjälp till min mor efter att hon drabbats av stroke. Långvården var det enda alternativ som man pekade på. För handikappade har den största förbättringen skett genom den assistensreform som den förra alliansregeringen genomförde på 90-talet. Vi kan vara stolta över ett samhälle som har råd att satsa mer än 20 miljarder om året för att hjälpa handikappade till ett bättre liv. En välfärd i sammanbrott – långt därifrån.
Skolan då? Den behöver knappast fler reformer, men däremot lite lugn och ro. Och bättre villkor för duktiga lärare. Men en ökad valfrihet har ju mottagits med glädje av tusentals föräldrar och barn.
Ernst.klein@telia.com